Om

Den här bloggen är en utgångspunkt för mina projekt. Jag kommer dela med mig av min inspiration och tankar runt olika saker. Har under många år nu skrivit artiklar/böcker om olika ämnen för att utveckla mig själv och sprida mina idéer, här kommer en del publiceras för läsning!
 
Ämnena innefattar hälsa, mat, reflektion, ifrågasättande av normen, psykologi och religion/andlighet. Frågor och tips om att stärka sin kropp, sin hälsa, sin integritet och sitt psyke.

Presentation

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg från april 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Närvaro i kroppen

Närvaro i kroppen

Alla våra mänskliga lidanden, konflikter och problem kommer av ständiga missuppfattningar. Vi har svårt att förstå varandras upplevelser och misstolkar ofta andra genom våra egna fördomar. Vi tror det värsta om det vi vet minst om. Det blir så eftersom vi ofta är rädda och oroade för det vi inte tror vi har kontroll över, sådant som mörkret, höjder, öppna vidder, obekanta människor, framtiden och döden. All denna rädsla är vår egen skapade rädsla i vårt eget huvud, och eftersom vi tror på den så blir den sann. Det är en föreställning vi själva blåser liv i med vår egen tro.

Eftersom vi lever igenom våra egna fördomar och ”idéer” om världen sker det ständiga missförstånd då vi tror vi vet, och därmed bestämmer hur saker är. Dessa idéer krockar ständigt med verkligheten och med andra människor vilket leder till små och större krockar (speciellt i starka ideologier, religioner). I vår värld lever de allra flesta oerhört mycket i sina egna idéer i huvudet, de är fångade av att ständigt tänka, döma, jämföra och analysera allting som händer, det sådant som prisas av kulturen. Tänkandet har tagit över människors liv, och stjäl vår ständiga uppmärksamhet. Det gör att vi förlorar kontakten med vår egen kropp och när vi gör det är vi helt upptagna av varje liten tanke vilket jagar oss, stressar oss och oroar oss, och helt enkelt lurar oss bort från kroppen och nuet.

För att vakna upp från denna distraherande tankevärld som hypnotiserar oss så behöver vi uppmärksamma kroppen mer. Kroppen är alltid här och nu, och i direkt kontakt med verkligheten så som den är. Kroppen talar om för oss när vi är i balans, när vi försöker ignorera kroppens signaler svarar den med smärta och obehag – för att vi ska lyssna. Kroppen behöver inga ord, inget språk, den har all visdom i sig och är naturligt intelligent för att självläka. Kroppen är vår fysiska närvaro och ett perfekt ankare för vårt medvetande att vila i. Det finns några enkla tekniker så som att dra vår uppmärksamhet inåt, alltså till att observera sitt eget andetag, eller observera hur det känns i olika delar av kroppen från tårna till toppen av skallen genom att långsamt vandra uppåt. Yoga eller ChiQong är perfekt för att både uppmärksamma sin andning och kroppens långsamma rörelser. Långsamma rörelser gör oss mer medvetna (”Mindful”) om vad vi gör, medan stress gör oss mer omedvetna och får oss helt i obalans både psykiskt och fysiskt.

Många människor i vårt moderna samhälle har tappat kontakten med sin egen kropp eftersom vi har sådana liv som att jobba på kontor, bearbeta datorer och information. Vi rör oss för lite och onaturligt vilket gör att många är så fångade i sina egna huvud att kroppen bara knappt släpar efter. De har ont, känner obehag, magvärk, huvudvärk, sömnproblem.. listan är lång.. Tyvärr lär vi oss också att ignorera kroppens signaler eftersom vi förväntas leva sådana liv med mycket press och krav på oss själva. Men vi kan ”avlära” oss igen, komma tillbaka till kroppen, till nuet, och till balansen och slappna av i det som händer. Att ta små stunder att bara vara i det som sker, utan att direkt förlora sig i nästa tanke. Att bara lyssna utan att döma. Att bara vara i varje andetag, i varje rörelse fullt ut. Det blir som ”gap” mellan tankarna som avslöjar den oberörda frihet i allt. Det är också i gapen som vår kreativitet och spontana glädje och kärlek kommer ur. Det är bortom tanken som kärleken uppenbarar sig i sin ovillkorliga form, utan krav och utan motprestation.

Ett medvetet andetag är en akt av närvaro. Så fort vi gör någonting automatiskt blir det omedvetet, och vi låter uppmärksamheten vandra i tankarna. Jag säger inte att det är fel att tänka när man ska utföra en uppgift, men att de flesta av oss låter sig helt styras av varje liten tanke och ältar det förflutna, skapar fördomar och oroar sig över framtiden. Det är inget annat än en trans, ett evigt brus, och gör oss utmattade och rastlösa. Detta tillstånd är obehagligt för de flesta och gör att vi gärna söker en verklighetsflykt i alkoholen, eller i andra beroenden som dödar tankarnas normala trans.

 Men istället för att fly från alla känslor borde vi göra tvärtom, nämligen möta det vi känner, erkänna och acceptera det vi känner i kroppen. Tyvärr så kapslar många människor in obehagliga känslor i kroppen genom skuld, skam och annat vi gömmer undan. Det gör att många förtrycker sig själva och till och med låser sig själva fysiskt, i muskler och i nerver. Vi får emotionella blockeringar och plötslig ångest ( i värre fall kallas det emotionella trauman). Jag tror ingen människa vill orsaka lidande för någon annan medvetet, men när man själv lider av mycket sårade och negativa känslor är ofta vårt sätt att såra andra också, att hämnas och härja. Vi smittar varandra med vår energi. Det underlättar att se detta för att inte orsaka ännu mer lidande för oss själva och andra.

Det viktigaste att komma ihåg är att närvaro och medvetenhet i kroppen sakta men säkert bryter mönstret. Vi behöver finna kontakten med nuet och tysta ned våra tankar. Kroppsnärvaron blir ankaret när huvudet spinner iväg. Många människor bär på instängda känslor, en slags skam, av många års förtryck och självdömande. Att öppna upp sig är att medvetet känna dessa känslor och faktiskt förstå att de är helt naturliga och vi kan acceptera och förlåta oss själva. Ingenting är fel, ingenting att ångra, ingenting att döma. Allt som finns i slutändan är bara vår kropp och den här stunden. Allt lidande upphör när vi slutar döma det som är.

 ....

Nu åker jag på semester till USA med min familj så det blir ett litet uppehåll, nästa inlägg blir i början av maj.. till dess önskar jag alla att ni mår så bra som ni kan =)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Sinnlig avtrubbning

DEN SINNLIGA AVTRUBBNINGEN - var tog barnasinnet vägen?

Jag har funderat över hur många vuxna människor tycks stänga av sina känslor och aldrig ens reflektera över att de faktiskt lever som om de vore robotar, eller någon slags maskin. De tycks sakna någon djupare glädje och mening med livet, det tycks som om vissa verkligen behöver en väckarklocka för att inse att livet faktiskt inte är så självklart som vi tror det är.. att det inte bara är en transportsträcka att ignorera..

Ibland undrar jag varför vi kan bli så vilsna, och var barnet tagit vägen i oss? Hur vi nu istället gömmer oss under våra ”sociala masker”; där vi anser oss veta bäst, och vi spelar våra roller duktigt för att ingen ska titta snett eller ifrågasätta vår ytliga fasad. Vi har blivit så bra på att låtsas, att vi ser det som helt naturligt att gömma undan jobbiga känslor och leva genom självlögner. Det är som om vi glömt att vi alla egentligen är nakna bakom alla våra lager av kläder..

 Det tycks vara viktigare för vuxna att låtsas; att spela spelet rätt än att göra saker verkligen för vår egen skull och för att vi älskar det. Barn har en fantastisk egenskap innan de lär sig härma de vuxnas värld, det är den spontana upptäckarglädjen, själva varandet. Att bara utforska utan att veta på förhand, utan att bestämma hur det kommer bli och kasta sig fram och tillbaks i oskuldsfullhet. Naivitet, optimism och glädje för livet är något som sakta kvävs i de vuxnas låtsasvärldar där tänkandet tar nästan all plats.

Med åldern ersätts den barnsliga naiviteten och leken, istället får den en negativ klang då det är viktigare att vara en person som vet hur det är, viktigare att vara stolt, och framförallt viktigare att tänka på varje aspekt av livet, älta samma tankar av minnen, ånger och framtidsoro. Alltid i en annan tid, än här och nu. Psykiskt är vi sällan i den faktiska stunden där vår kropp alltid är. Vi lever i våra huvud, är upptagna i våra egna draman, eller som buddha kallade det; ”maya”, illusionen.

Denna oskuldsfullhet är i sig den egentligt sanna och direkta upplevelsen av vad som faktiskt är. Att fritt sväva iväg i våra sinnen, och låta vad som kommer att komma. Nuet är oförutsägbart, det har alla nyanser och framförallt är det fullt av potential. Inget är bestämt, endast vi bestämmer hur vi närmar oss nuet. Därför är vi alla också totalt fria när vi inte längre översätter vår upplevelse av vad som är, då finner vi harmoni även i sorgen. Då tillåter vi oss själva att också känna det vi känner, och vara där vi faktiskt är. Vi ljuger inte längre, och vi slutar fly och möter det vi behöver möta. Flykten i sig är vad som gör att vi lider och finner obehag i livet, flykten är att inte möta och acceptera stunden så som den är.

Kroppen är alltid här och nu, den kan inte vara någon annanstans. Den känner när vi stressar, äter sämre, sover dåligt, ja alla känslor uppstår i kroppen. Kroppen är vårt tempel, och när vi lyssnar så lär vi också att ge kroppen de enkla verktyg den behöver för att alltid självläka på bästa sätt. Kroppen är vår avslöjare av sanningen, den ljuger aldrig, den är i direkt kontakt med verkligheten. När vi är barn är vi i naturlig kontakt med kroppen, vi hoppar, studsar, rullar.. men också detta skärmar vi av oss från då vi finner oss oftast upptagna av tänkandet, av alla koncept, av alla idéer. Detta ständiga tänkande som upptar så mycket av tiden, och gjort att vi låtit oss avtrubbas.

Avtrubbningen är ett slags skifte av fokus, den vuxne anser det vara viktigare att alltid lyssna på sina egna ”viktiga” tankar och alltid analytiskt samla på oss information och bevara den som en slags maskin. Vi låter oss tro att föreställningarna i våra huvud är mer verkliga än vad själva upplevelsen här och nu är. De flesta av oss tycks sova sig igenom livet och de vaknar sällan till. Vi gömmer oss bakom inrutade fördomar, i våra egna historier. Vi tittar genom ett fönster men går aldrig ut. Vi sitter och applåderar eller hånar åt andra men vi dansar aldrig själva. Det vågar vi inte längre för vi har låtsas för länge. Vi avundas barnens lekfullhet men glömmer snabbt bort oss i självgoda murar och stoltheten att ha en stark tillhörighet, och en välbärgad status så andra kan uppmärksamma oss.  

De vuxnas spel av lättsamt skryt, skaffa sig fördelar mot andra, ljuga, manipulera, fuska och fly in i olika tillstånd – det är till och med det ”normala spelet” för de allra flesta. Vi tycks glömma snabbt, och glömskan tar oss från vad som en gång för oss alla var självklart och sant; och det vi alla känt någon gång som barn, nämligen hur fullständigt vansinnig den vuxna världen egentligen är....

Samma insikt har också förkunnats av det andliga uppvaknandet, och av religionernas egentliga lära; att ha klarheten att se igenom hela vår skapade illusion av vilka vi tror vi är och vad som vi tror är sant.  Det är att vakna upp till den här stunden, inte förmörkad av våra egna föreställningar och tänkandet. Nuet är barnasinnet i sin natur, oskuldsfullheten, och nuet låter sig inte förenas med erfarenhet. Här och nu är vad som faktiskt ÄR, och det är PÅ RIKTIGT. Det är långt mer sant än vad våra egna tolkningar och ord någonsin kommer vara. Livet är i varandet. Det är vägens slut och början. En del kallar det kärlek, andra kallar det Gud, det är uppvaknandet, Det är "Zen", det är Nirvana, det är "tao". Allt är samma, under olika namn.

0 kommentarer | Skriv en kommentar