Mitt bland attentat, hat och rädsla.. I dessa tider är det extra viktigt att inte hämnas och sluta oss bakom rädsla och ängslan.. Vi behöver allt mer styrka att visa vår egen acceptans och kärlek att inte döma. Vi behöver stå enade, istället för att bli mer åtskilda. Min blogg heter "The One", med det menar jag att se det enhetliga, att se det som förenar oss bortom åsikter, språk, identiteter och nationaliteter.. Ett annat uttryck för det är "oneness"

ONENESS

”Oneness” betyder att vår sanna verklighet är ett. Det betyder att vi ser det som förenar oss, bortom alla illusioner om hudfärg, nationer, identitet, kön och vad man har på sig. Det som förenar oss är vårt medvetande, en del kallar det själ, andra kallar det Gud. Det är den skapande kraften som finns i allting, i oss själva, i andra...

Att se och uppleva världen utifrån oneness, är att tro på något mer beständigt och evigt, en tro som ser det som förenar oss, istället för vad som separerar oss och gör oss till fiender mot varandra. Oneness är bortom tillfälliga, flyktiga egoistiska tankar som brusar upp, delar, och får oss att utesluta och döma andra. Inte en blind tro som pekar ut bättre eller sämre, utan som ser samma sanning och medvetande i allt levande, i alla varelser.

Oneness är att se rakt igenom illusionen som gör att vi bråkar om ytterligheterna, om färger, flaggor, gränser och människors olika sätt att klä sig i olika ideologier. Bakom alla masker, ord och uttryck delar vi samma medvetande, samma liv, samma essens. Vi är alla samma universum, vi andas livet och vi andas ut livet, beroende av allting i vår omgivning, av vattnet, av växternas syre, av djuren, vi är alla en del av samma kretslopp.

Av rädsla och trångsynt ignorans bråkar vi människor om de ytliga detaljerna, egot dikterar vilken färg som är den rätta, vilken Gud som är den sanna, vilken tro som ska tillåtas och förbjudas. Vem som ska leva, och vem som ska dö. Vi fastnar i koncept och fördomar., eller så ser vi djupare än så, och vi ser att när vi själva hatar så blir vi hatet själva. Se att de frön vi själva sår, får vi också skörda. Allting börjar inifrån oss själva, hur vi behandlar oss själva och hur vi behandlar andra..

Oneness är att se människor och alla varelser precis så som de är. Alla föds vi och dör på samma sätt utan några ägodelar, vi är samma, bortom illusioner om hur vi ser ut och bär på oss. Hur vi behandlar andra är samma som hur vi behandlar oss själva. Vi är perfekta som vi är, ingen är född i synd, ingen är varken mer eller mindre värd då vi väl ser bortom ägodelar, titlar och alla tillfälliga fasader. Bortom kläderna och roller, bortom våra låtsasidentiteter som gör oss blinda för att inte se det som förenar oss. Människors olikheter är som olika vågor framsprungna ur samma vatten. Vattnet kan ta olika former men är i sin essens alltid samma.

Istället får vi istället för oss att vissa är utvalda, mer värda, och andra är det ej. Men allt detta är bara en fullständig illusion som skapats i rädsla och får sitt uttryck i makt. Allting som är av ondo är det som separerar oss från varandra, det som får oss att förnedra andra, det som tvingas oss att välja sida, det som förminskar vår identitet, det som får oss att jaga efter något vi tror de vi saknar, det som får oss att tro att vi är underlägsna andra, det som får oss att tro att vi har rätt till mer makt än andra, hela denna illusion. Endast klarheten att se igenom allt detta, att verkligen uppmärksamma hur vi låser oss själva genom vad vi tror på, gör oss fria. Vi är ett, förenade, inte avskilda från varandra. Vi håller inte alltid med varandra, vi har olika roller i livet, vi går olika vägar, men uteslut ingen ur ditt hjärta, vet att vi är samma.

Apropå oneness, här är ett underbart utdrag ur Herman Hesses bok ”Gertrud” som jag läst nyss;

”…Själv kände jag mig förändrad, jag var inte längre en enskild individ utan besläktad med alla andra, hade sett både vänskapliga och fredliga drag hos var och en, kunde inte älska den ene och avsky den andre utan skämdes över min brist på insikt och kände för första gången under min tanklösa ungdom att man inte kunde gå så trångsynt genom livet o bland människorna, antingen hata eller älska, antingen beundra eller förakta, utan allt fanns samtidigt och sida vid sida, knappt avgränsat från vartannat, och var stundtals knappt möjligt att skilja åt…”