Om

Den här bloggen är en utgångspunkt för mina projekt. Jag kommer dela med mig av min inspiration och tankar runt olika saker. Har under många år nu skrivit artiklar/böcker om olika ämnen för att utveckla mig själv och sprida mina idéer, här kommer en del publiceras för läsning!
 
Ämnena innefattar hälsa, mat, reflektion, ifrågasättande av normen, psykologi och religion/andlighet. Frågor och tips om att stärka sin kropp, sin hälsa, sin integritet och sitt psyke.

Presentation

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Visar inlägg från maj 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Skeptikern och sanningen

Vem är skeptikern egentligen? Vem är den som kallar sig för ”realist”, eller ”ateist” och som ofta tar på sig rollen att betvivla andra människors tro och föreställningar? Den som påstår sig veta sig vad som är verkligheten, och är nedlåtande åt människor som inte följer logiska och faktabaserade bevis. Den som hånskrattar åt andlighet och religion som något meningslöst, likt ett barns naiva fantasier och sagor. Skeptikern menar att bara det vi har bevis för är meningsfullt, och folk som har en annan tro på Gud eller själen är helt vilseledda och nästan desperat hjärntvättade.

Som jag här reflekterar över, är också många människors största svaghet att helt enkelt inte vilja eller kunna förstå vilken mening det finns i andliga värden. Framförallt handlar det om en arrogans där man helt enkelt försöker stoppa alla troende i samma fack. Det är för att man helt enkelt själv har kämpat så hårt för att själv tas på allvar och få ett övertag över andra. Vetskap är makt, makt att veta mer än andra så man själv känner att man är bättre, mer överlägsen. Vetskap kan därför lätt gå över i arrogans och okänslighet. Det blir alltså viktigare att försvara och hålla kvar vid sina egna tankar än att erkänna sina egna små brister, ifrågasätta sig själv och vara ödmjuk. De har blivit för rädda för att göra misstag och blivit för ”klyftiga” för att ha barns nyfikenhet, oskyldighet och passion.

Svagheten hos skeptikern blir att den ”verklighet” som man tror sig leva i istället blir en illusion, med andra ord ett slags tankefängelse där man bara försöker hitta fler bevis för att stärka sina egna åsikter (”jag har rätt”) och motbevisa alla som har fel. Man bygger mer och mer in sig i ett skal och blir helt okänslig och iskall. Det är logikens baksida, det mekaniska, beräknande och nedstängda hjärtat som är livrädd för det okända och det oförutsägbara. Tänkandet tar helt över och fördunklar det enkla varandet, den enkla närvaron, i oskuldsfullheten och nyfikenheten.

”Andlighet” är för mig den sidan av livet som egentligen inte har någonting med tänkandet att göra, det är i de stunder vi kan tillåta oss att helt släppa taget om att döma, utesluta, kategorisera, värdera och veta. Det är i stillheten av att bara vara, bara känna, bara lyssna. Det enkla varandet helt utan någon ansträngning. Utan något analyserande, utan några villkor. Utan att rättfärdiga någonting, utan att begära någonting. Helt enkelt att bara vara och uppmärksamma det som ÄR. Andlighet är bara närvaro. Och i närvaron utan villkor finns sanningen. Inte sanningen som vi skapar, utan sanningen som redan finns för oss att lyssna till med våra sinnen.

Närvaro är med andra ord här och nu. Så oerhört enkelt egentligen, men vi missar det så ofta eftersom vi är så beroende av att hela tiden tänka och veta allting, av att analysera det förflutna och planera framtiden, det är därför det känns så svårt, speciellt om man starkt identifierar sig själv som ”logisk” eller ”vetenskapsman”. Men i nuet behövs ingenting av det, vi är helt fria och med varje andetag som vi andas in föds vi, och med varje andetag vi andas ut dör vi. Närvaron är uppmärksammandet av en vindpust, i en flugas surrande, i en doft, i en smaksensation, i ett penseldrag, av en viskande röst, av en ton på ett instrument. Närvaron i sig i är en stilla reflektion av det som faktiskt sker. Närvaron i sig kan kallas med olika ord för bön, meditation, varande (för en del är närvaro och ”Gud” samma).. Men självklart behövs inga ord, närvaron i sig är närvaron. Närvaron talar för sig själv, den utesluter inte, dömer inte, ställer inga krav, det är bara vi själva som gör det, och sätter därmed kärlek och ödmjukelse på flykt från oss själva.

Andlighet är inget annat än att vakna upp till den enkla, simpla närvaron befriad från våra egna identiteter och koncept. Det är därför det enkla varandet tycks vara så svårt att greppa för en person som alltid sätter tänkandet och ”vetandet” som högsta ideal. De förvandlar blixtsnabbt en upplevelse till något att analysera, värdera och bedöma. De förvandlar livets alla färger till antingen svart eller vitt. Man vill med andra ord hellre sätta in saker och människor i olika fack än att se bortom dessa. Vi vill hellre gömma oss bakom ”vetandets mask” istället för att vara öppna och ifrågasätta vad vi tror på. Vi blir rädda att förlora vår värdighet, rädda att vi kanske har fel, rädda att tappa masken. Vår rädsla blir en ignorant stolthet som håller oss borta från ödmjukhet och förlåtelse. 

Logikens tankevärld är en sköld mot att vakna upp till närvaron, att se det som faktiskt är här, det som är sanningen. I varandet är ingen tanke är mer sann än någon annan tanke. Ingen vet mer än vad du vet om att uppleva här och nu. I närvaron ”flyter vi utan ansträngning”, våra murar faller och vår iskalla själ kan tina upp, när vi inte har något koncept att försvara är vi fria att vara.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Närvaron inom oss

NÄRVARON INOM OSS

Jag har under den senaste tiden läst några självbiografier som jag har uppskattat att läsa och skulle vilja dela med mig lite tankar om detta. Böckerna jag har läst är Gandhis självbiografi; "Mitt experiment med sanningen", Yoganandas; "Autobiography of a Yogi" och nu senast St. Theresa of Lisieux; "The story of a soul". Det jag uppskattar så mycket i självbiografier är att få följa deras egen resa i livet, när de delar med sig av sina tankar och de svårigheter de möter på vägen. Man kan säga att alla de här personerna följde en andlig väg, eller vad en del skulle kalla "Gud". De vägleds av ett högre medvetande och en stark strävan efter sanningen.

Det jag bär med mig är att alla egentligen genomgår sin egen andliga resa, livet är helt enkelt ett experiment med sanningen. Sanningen är ett annat ord för vad vi tror på. Vad vi värdesätter, vad vi undviker och vad vi försöker uppnå. Allt vi är, är vår tro. Det är vår egen berättelse i vårt eget huvud, det vi kallar "tankarna". De flesta av oss är nästan konstant upptagna med att tänka, tankar på vilka vi är, vad som hänt oss, vad som kommer hända, vad vi vill ha osv. De flesta av oss är så vana att från vi vaknar på morgonen tills vi lägger oss att ständigt analysera, jämföra och bedöma.. tankarna skapar koncept om oss själva och andra, eftersom tankarna bara skapar en "berättelse" av verkligheten är den aldrig helt sann. Tankarna är en illusion, inte en enda tanke är mer sann än någon annan, bara ett perspektiv.

Vad är då sanning? Vad är då verkligt? När Yogananda fick den här frågan svarade han; "Det som aldrig förändras".. och är det inte så att allting vi känner till ständigt förändras? Hur vi tänker om oss själva och världen har ändrats många gånger under våra liv. Allt vi tror är bara tillfälligt, alla tankar kommer och går. Men det finns något som är beständigt bakom alla tankar, det finns en närvaro, en direkt upplevelse av nuet som alltid varit samma medan allt annat har förändrats. Det är den närvaron vi alltid befinner oss i, här och nu, bara blotta upplevelsen av det som är.

Att vara närvaron, är att vara i sanningen, med andra ord vara stillheten, i kärleken, i Gud. Det är den högsta medvetandet där tankarna inte längre tar över hela vår uppmärksamhet, utan vi faktiskt är helt i nuet, vi lyssnar på det sker här och nu, vi känner vår kropp och våra andetag här och nu, varje steg vi tar, varje droppe som faller, det är verkligheten. Vi observerar det som sker, vi är en närvaro som inte bestäms av vad vi tänker. Vi släpper taget om hur det måste vara, om att analysera och döma, om det förflutna och vilka vi tror vi är. Vi är oskuldsfulla, tomma, men med obegränsade möjligheter. Vi styrs inte av vår tankevärld, men till skillnad mot när vi var små barn har vi lärt oss att använda tankarna när de väl behövs på ett medvetet sätt.

Det är bara i tankarna vi skapar bilden av "jag". Vem jag är, vad jag måste uppnå osv. När vi tillåter oss att bara vara, lyssnar i enklaste stillhet.., då upplöses tankarna och utan tankarnas berättelser upplöses också vår bild om vilka vi är. Det är därför den här djupa närvaron också kallas själ, Gud, eller Nirvana i buddismen. När tankarna upplöses och vi lägger vår fulla uppmärksamhet på nuet så upplöses också alla idéer om vad vi måste vara. Tankarna är alltid upptagna med att vara "frånvarande", att tänka på nästa sak, nästa händelse, nästa stund.. tankarna är aldrig helt i frid, därför är vi heller aldrig i frid. Buddha kallade detta för lidandet (otillfredsställelse). I tankarna formas vår vilja och begär att nästan aldrig vara nöjd med den vi är och det vi har. Motmedlet kallas närvaro, meditation, bön eller vad som kommit att bli mera känt här; "mindfulness".

Den essens jag fick med mig av St. Theresa som var en kristen nunna i slutet av 1800-talet som sedan helgonförklarades, var framförallt hennes egen väg som hon kallade "den lilla vägen", helt enkelt att tillåta det som är, och att släppa sin egen vilja och stolthet, sina krav och den själviskhet som kommer från "jag-tanken" (egot). Den sanna lyckan ligger i självuppoffrandets ödmjukhet, i ärligheten, i tacksamheten, i förlåtandet och kärleken för det vi har här och nu. Att tillåta och släppa taget om hur saker måste ske enligt vad vi kräver. Uppskattning  för de små, små sakerna som vi bara passerar förbi utan att se. I de små sakerna vi dömer så snabbt utan att verkligen stanna upp. Att stanna i oskuldsfullheten, i den enkla "lilla vägen", där St. Theresa med många andra funnit den högsta lyckan.

0 kommentarer | Skriv en kommentar