Carl Jung är en av mina favoriter inom psykologiforskningen som jag uppskattar väldigt mycket. Han pratar om "persona", som är den sociala masken som vi bär på när vi är med andra människor. Att vi helt enkelt inte är oss själva utan vi går in en slags roll. Men samtidigt så har vi vårt sanna jag inom oss själva, det vi egentligen känner och vilka våra sanna känslor är när vi inte längre låtsas att vara något annat. Men mestadels finner vi olika sätt att "fly från sig själva", och inte känna de inre, sanna känslorna. Vi förtränger vårt inre och tar hellre på oss den sociala masken där vi identifierar oss med vår stil, vårt yrke, våra kläder, vår sociala status, vår rikedom osv. Vi tror på vår egen historia om vilka vi är men bakom den här berättelsen om "jag och mitt liv", så finns våra sanna inre och våra sanna känslor. Den vi faktiskt är när vi inte längre identifierar oss med vår sociala roll utåt. Den vi är bortom alla maskerna. Det är också ett uppvaknande, att utforska och bli medveten om vilka vi egentligen är bortom allt vi lärt oss att tro att vi är. Bortom illusionen om ”jag”.

Innerst inne har vi vår alla de känslor, minnen och tankar som vi lärt oss att skämmas över och dölja. I vår kultur bär vi också på arvet av den "kristna skammen", det är mycket av våra inre natur som vi lärt oss är fel som tillexempel vår sexualtitet och våra ”djuriska sidor”. Det är som om vi lärt oss att göra allting för att förneka att vi också är djur och att vi kommer från naturen likt alla andra varelser. Men vi låtsas att alltid vara någonting annat. Vi flyr från vår sanna natur och Vi lär oss att skämmas och känna skuld. Vi lär oss att ta på en social mask.

Den här inre skammen är ofta mycket hämmande precis som traumatiseradet av starka händelser som vi förtränger djupt i vårt omedvetna. Men sanningen är den att de inte försvinner någonstans utan de ligger i vårt omedvetna tills vi väljer att ta upp dem i vårt medvetna och bearbeta dem. Vi tror att vi kan förtränga saker men det är som att försöka städa undan allt skräp under mattan och tro att det är rent. Vi kan inte riktigt slappna av och de besvärar oss och leder till olika former av flyktbeteende, missbruk och depressioner. Problemet med att förtränga saker utan att egentligen förstå varför kan orsaka mycket problem, det är som att slå ett barn utan att barnet förstår varför det blir slaget. Istället går man runt och tror att det är något fel på sig själv vilket leder till ännu mer självdömande. När vi dessutom förbjuder något blir det ännu mer spännande, det blir en slags pervershet så som det blivit om exempelvis nakenhet som snabbt kopplas till sex i vår kultur. Det förbjudna leder till något spännande som lockar, något som såklart utnyttjas av en törstande reklamindustri som ofta anspelar på sex och makt för det väcker så starka känslor.

Nu kanske en del tänker att det vore otroligt farligt att leva ut alla djuriska drifter och att det hade blivit kaos, men det handlar inte om att agera ut alla sina behov och begär utan att bli medveten om dem och lära sig att acceptera att vi faktiskt har dem. Att möta och erkänna det som är sant i oss själva. Att acceptera vilka vi är trots alla "fel, brister och svagheter", att man får vara arg, man får vara ledsen, att man får vara "djuret", att man helt enkelt är fri att känna och tänka saker utan att det är något fel på det. På det sättet kan vi i oss själva förlåta och innerst inne acceptera vilka vi egentligen är. Det är själva befrielsen av allt det här; att vi inte måste gömma undan och skämmas över sanningen. Det finns inget fel förrän vi själva börjar döma det.

Så fort dömandet kommer in och vi tänker att "så här borde det vara" så skapar vi ett lidande både för oss själva och för andra. Vi utesluter de som gör och är "fel", och de lider ännu mer, sådant vi gör med andra människor vi ser ner på och föraktar. Samma sak sker i oss själva, vi förbjuder och skambelägger delar av oss själva och måste hela tiden gömma den delen i oss själva. Det skapar en sjuk kultur, där vi hela tiden flyr från vårt sanna jag och där vi jagar alltid efter något mer och där vi sällan är nöjda med det vi har. Vi flyr från nuet och från sanningen. Ett liv i flykt är ett lidande, men om vi kan stanna upp och acceptera oss själva som vi är kan vi bli mer tillfreds med livet också. Vi behöver inte längre jagas av våra egna omedvetna mönster och vi måste inte fly någonstans. Vi kan vara här och nu sanna med vilka vi är. Det är belöningen att utforska sig själv och sitt inre. Att sluta fred med sitt förflutna, sin skam, sina inre känslor och bli mer medveten om vårt omedvetna.