Part I

Det är så lätt att vara passiv och följa med i den ytliga maskeraden, att inte stå upp för egna värderingar. Det krävs ärlighet med sig själv och att vilja öppna upp sig själv för att göra plats åt nya perspektiv. Öppenhet är det viktigaste som finns, det är vägen till frihet och lugn inombords. Av den enkla anledningen att öppenhet inte dömer och sorterar bort det som inte passar in i vår egen världsbild. Man öppnar upp sina sinnen och tankar för andras idéer, man ser att allting inte är som vi själva tror. Världen blir inte svart och vit, utan full av olika nyanser som inte behöver vara bättre eller sämre. Öppenhet skapar acceptans för det som är annorlunda, den dömer inte ut vissa människor och idéer. Motsatsen mot acceptans är att motsätta sig allting som inte passar in i den egna uppfattningen om världen. Att bara fylla i sin egen bild, vilket ofta skapar en trångsynt bild av verkligheten. Det blir en separation där man börjar svartmåla människor som inte tycker som jag själv gör. Det leder till fördomar och splittrar människor i olika grupper som börjar kämpa mot varandra. Man börjar hata ”de andra” på bekostnad av sin egen ovilja att försöka förstå varför människor kan ha olika uppfattningar och det är inte någons rätt att tvinga på sin egen världsbild på någon annan. Öppenhet ligger närmare sanningen, det finns lite av varje i alla människor. Men vi skapar oftast en falsk, egen tolkning, en illusion om hur vissa människor är. Vi gillar att beskriva världen i enkla fördomar som överdrivs och förstärks så att vi ska kunna förenkla världen. De flesta har svårt att se att det är en illusion, bakom allt finns en värld som ständigt förändras och innehåller alla möjliga egenskaper i alla möjliga former. Allting bara sker, det bästa är att släppa kontrollen och vara öppen och medveten om det som sker, att inte ta något för givet.

Tyvärr reflekteras det alldeles för lite över den egna världsuppfattningen, man är alldeles för upptagen med att bekräfta sin egen vy. De flesta tar allting för givet och lever världen på ett systematiskt sätt där allting är sorterat i olika mentala fack. Vi har vägar vi helst tar och andra vägar i livet vi är rädda för och därför helst undviker. Så formas också nervbanorna i hjärnan, man aktiverar vissa celler medan andra somnar. Därför får man mest ut av att öppna upp sig och möta det okända, det man är rädd för och det man inte är helt ärlig med. Men detta är inte en väg vi människor frivilligt väljer. Vi gör i stort sett allt för att undvika vårt inre mörker. Vi flyr från våra rädslor och flyr från allt det negativa vi valt att gömma undan inom oss. Vi har en väg att vandra för att bli hela samtidigt som vi alltid har helheten inom oss. Frågan är om och när och hur man bestämmer sig för att möta sig själv. Tragiskt nog måste det ofta ske något traumatiskt, något djupgående slag mot den nuvarande identiteten som tvingar oss att omvärdera vad vi tidigare trott på. Fram till dess tror vi att det är okej att leva i lite ”halvlögn” och att det är normalt med ångesten som finns i bakgrunden och ibland mycket tydligare. Vi vänjer oss vid den här känslan och helt plötsligt är den normal och vi uppmärksammar inte den längre för det är ju normalt. Men normalt är aldrig normalt – det är bara en slags social uppfattning om det man är van vid att tro är rätt sätt, vilket ofta kan vara helt idiotiskt. Men det kommer man ofta inte på förrän man skiftar perspektiv. Normalt är i samma andetag idioti. Det här med normalitet är en illusion, för i slutändan är man själv en unik varelse och har en hel inre värld som är fullt av kreativitet och eviga möjligheter som inte behöver jämföras eller bedömas med någon annan.