Berättelsen; ”Fight Club”, dels som film och även som bok innehåller mer djup än vad jag anat. Jag såg filmen för längesedan och såg den som en ”cool action” med en fantastisk skådespelarinsats av Edward Norton. Nu har jag läst boken och fått ett annat perspektiv

Fight Club är en skildring av en människa som kastas mellan två sidor av sig själv. Dels den mer trygga, inrutade och lite fega, lojala medborgaren med sitt ”perfekta” jobb, och sina ”perfekta IKEA-möbler”. Och dels den mer vilda, vågade och revolterande sidan som är trött på det civiliserade och besatta konsumtionssamhället. Den sidan vill leva ut sina känslor och provas fullt ut. I filmen gör karaktären det genom att slåss och hålla på med olika provocerande dåd. Huvudkaraktären klyvs mellan dessa sidor, och när den ena sover är den andre vaken...

 Skildringen av denna motsats finns också i oss själva. Vi har den städade, civiliserade sidan som trivs med sina vanor och en fast tillvaro. Samtidigt har vi den sidan som vill, och behöver leva ut sitt inre liv. Testa nya saker, bryta mönster och vara lite ”vilda”. Jag tror det bästa är att finna en medveten balans. Självklart har vi olika behov, men jag ser en fara i att vara för extrem på ena hållet. Den ena faran är att fastna i en grå, rutinmässig vardag där vi bara omger oss med problem och oroar oss för allt möjligt. Vi hamnar i en tristess, fast i våra egna kontrollbehov och rädsla för det obekanta, och rädslan att förlora det vi håller så kärt.

 Vi behöver bryta sådana mönster till och från, ta tid för oss själva från stressen, ha kul, leva ut, gå in i andra världar, fantisera eller bara för en stund helt fokusera på kroppens rörelser, sport, yoga etc. Det viktigaste är att uttrycka sina känslor och vad man verkligen känner utan att döma sig eller rättfärdiga sig själv för det. Ett riktigt bra tips är att bara klottra ner allt man känner på ett papper för att få ut det. Det värsta man kan göra är att stänga inne sina känslor och älta dem inombords. Så skapas emotionella trauman och det gör oss sjuka.

Den andra faran är att aldrig stanna upp i vardagen, och bara jaga det vilda, det nya, det mer prestigefyllda.. Att jaga nästa verklighetsflykt och nästa ”kick” som ska vara större varje gång. För att må bra behöver man i grunden älska den man är, och också gilla den vardag man är i (eftersom man är där mestadels av tiden). Om man bara ser fram emot fredag kväll och hatar alla andra dagar är livet är stort lidande. Eller om jobbet bara handlar om att få ut lönechecken. Då är flykten en sorglig lättnad. Livet är vad som är här och nu.

Det gäller och hitta balansen och tycka om vardagssysslorna men aldrig glömma bort och uttrycka sig, fantisera, leka och utforska livet. Mycket av det vi kallar för lycka och livets mening är ett tillstånd av full närvaro, att vara helt engagerad i något och ”vara helt uppslukad”, sådant gör att tankarna hamnar i bakgrunden. Det kallas för ”flow”, och lättar bördan av allt analyserande, jämförande, kontrollerande, ältande, oroande och dömande som tankarna distraherar oss med. Det bästa i livet är balansen med mycket flow, och medveten reflektion/meditation där man ärligt kan observera sina inre tankar precis som de är. Göm inga spöken i garderoben :)