”De unnade sig inte tid och möda att göra sig starka mot fruktan, att bekämpa dödsångesten inom sig själva, utan de levde skälvande för dagen utan att tro på någon morgondag”

Så inleder författaren Herman Hesse sin sista bok; glaspärlespelet. Dessa rader tycker jag är väldigt talande, för hur ofta flyr vi inte det obekanta, det ovissa och det vi inte kan kontrollera? Hur ofta låter vi inte rädslan för det nya styra oss in i de trygga vanorna, in i de trygga och bekanta tankarna, in i våra egna bekväma mönster? Låter vi nedslås av misslyckanden och andras elaka kommentarer?

Under dygnets vakna tid upprepar vi i stort sett samma tankar om och om igen, vi tycks vara beroende av att lyssna på dessa tankar i våra huvud. För oss är det trygghet att upprepa våra tankar om och om igen, därav alla våra fördomar. Dessa bekanta tankar och ord vi använder är våra inkörda vanor, vår identitet och också det vi går runt och kallar för ”verkligheten”. Vi upprätthåller denna verklighet genom att ständigt bekräfta att det är som vi vant oss vid att tro att det är. Vi letar efter det som bekräftar våra uppfattningar sedan tidigare. För vi ser inte världen exakt så som den är i varje stund, vi ser världen oftast efter hur vi föreställer oss den.


Om vi bara för ett ögonblick inte förvränger världen som vi vill att den ska vara, då uppenbarar sig alltid sanningen för oss, i den direkta upplevelsen där vi verkligen befinner oss. I denna direkta upplevelse finns ingen rädsla, för då är vi bara fullt närvarande att möta det som är.

Den största rädslan, är den som vi skapar genom att tro på vår egen rädsla.. Det är rädslan i våra egna huvudPrecis som vi börjar fantisera om något riktigt läskigt följer snart kroppen efter och vi drar ihop oss och svarar med "taggarna utåt". Kroppen går i försvarsläge, in i stress och vill fly, precis som om vi blir attackerade.

Att verkligen se det som är, är också att tillåta och acceptera det som är. För att bota sin rädsla behöver man våga möta det man hellre flyr ifrån. Det är samtidigt att sluta vara rädd att möta sina egna känslor, det är okej att känna misslyckande, sorg, avund och pinsamhet.. dessa känslor är helt naturliga, men istället för att dras ned av dem, älta och tänka en massa på det och döma oss själva - så kan vi försöka igen, och igen och rädslan minskar för varje gång vi tar modet till oss. "Att möta mörkret med sitt eget ljus", är det som driver ut rädslan. Att våga sig in i det okända, in i det vi inte kan styra över..

Det innebär mod och beslutsamhet att möta det som är, om vi vill befria oss från ingrodda och dåliga vanor, fördomar, självdömande och lidanden kan vi inte ligga med täcket över våra huvud. Vi måste se det som är, och vara helt ärliga med det. Vi kan inte låta rädslan styra över våra liv, för det är en enormt stor skillnad mot att föreställa sig hur något är, mot att faktiskt uppleva det fullt ut. Rädsla är en oerhört begränsning i våra liv, och kan förstöra våra liv när vi låter rädslan styra över oss istället för tvärtom. Denna hypnos är vad Buddha kallade för lidandet, som även översätts med otillfredsställelse.

När våra föreställningar krockar med verkligheten, gör vi ofta först motstånd mot det som är och det gör oss frustrerade och vi känner rädsla och obehag. Motstånd är förövrigt en direkt översättning av hebreiskans uttryck för satan i bibeln. Motstånd och lidande har samma betydelse av att inte kunna leva och acceptera det som är; sanningen. När vi lever i våra tankar så glömmer vi bort att det vi kallar för verkligheten bara är en annan illusion bland alla andras illusioner. Det finns inte mycket att vara rädd för egentligen, inte ens döden som passerar som ett ögonblick, i stort sett 99 % av alla rädslor är inbillade och överdrivna av oss själva, i vårt tänkande. Det är vår oro, vår ovilja mot det vi inte vet.

Vi flyr in i det för oss välbekanta och trygga, men ibland, i korta stunder är vi villiga att hänföras av det okända, av det vi faktiskt inte vet, av saker utanför våra egna ramar. Av livets mysterier och oupptäckta vidder. Det är ofta då vi upplever livets magi och mening, vi öppnar upp oss och möter oss själva och andra på sätt vi inte kunnat innan...