Ljuset som skingrar mörkret

Grubblande, ältande, jämförande, dömande.. tankarnas natur, ett dunkelt surrande om och om och om igen. Ett försök att greppa, organisera och ta kontroll. Tankar är de svartvita skuggorna av det "klara ljuset", själva närvaron av att bara vara och observera nuet. Tankarna hindrar ofta våra sinnen att se, känna och höra stunden så som den är med alla dess nyanser. Vi missar nuets magi för att vi är i nästa tanke och i nästa stund. Vi skyndar förbi och tankarna tar ständigt över vår uppmärksamhet, styr viljan och tar oss i besittning.

"Du kan inte hindra att orosfåglarna ska flyga över ditt huvud men du kan hindra dem att bygga bo på ditt huvud" - Kinesiskt ordspråk

 Tankar delar upp, kallar saker för olika namn, formar idéer om oss själva som vi kallar "jag" och "mina åsikter" och "mina saker". Det är grogrunden till separationen mellan oss alla. Vi drar en låtsasgräns som egentligen inte existerar. Vi upprätthåller den här illusionen genom att stärka vad som är mitt och ditt. Men samtidigt är övertygelsen bara ett tillfälligt perspektiv som skiftar många gånger i livet.

Själva livet tvingar oss ibland att se oss själva utifrån, ifrågasätta våra övertygelser och vakna upp ur våra illusioner. Men det kan vara jobbigt att se det och ändra på det när vi lagt ner så mycket kraft på det. Vi låter inte gärna vårt eget sandslott blåsa bort så lätt. När vi skapar ett "jag" blir vi samtidigt rädda att förlora det. Det kan vara mycket smärtsamt att ge upp en övertygelse, vi försvarar oss med stolthet, envishet, hämnd, ilska, cynism och alla de ansikten som egentligen alla utgår från rädslan att förlora det skydd vi byggt upp. I vår egen illusion att hålla kvar vid vår separerade identitet så skapas rädslan att förlora och bli avslöjad, att inte bli påkommen naken och blottad för den vi egentligen är. Vi täcker över den med personlighetsmasker, attityder och olika sociala roller. Allt det naturliga, nakna och sårbara varandet täcks snabbt över av stolthet och visshet om att allt är under kontroll. Precis som parfymens syfte är att ingen ska veta hur vår kropp egentligen luktar.

Sårbarhet omges av murar som byggs av rädslans byggherre. Inte på några villkor får någon form av sårbarhet synas, hellre ilska och hämnd än ödmjukhet. Hellre slåss än att erkänna sig besegrad. Hellre fly än att stanna upp och se. Men som många skräckfilmer och sagor vill berätta; Vi kan inte i längden förneka eller fly undan sanningen. Vi måste förr eller senare se den i vitögat och acceptera den som en del av oss själva. Allting vi flyr ifrån blir till "mörkets traumaandar", monster av smärta, ångest och missbruk.

"Det finns bara en hjälp mot ensamhet, det är kärleken, den tränger genom alla murar och når det ensammaste hjärtat när det öppnar sig" - Reinhold Schneider

Endast med kärlekens mod och ödmjukhet att släppa taget och gå bortom rädslans skyddsmurar och attityder kan vi vakna upp till en större frihet. En frihet som inte behöver försvaras. En frihet där vi tillåter oss själva att vara precis som vi är. Där vi tillåter nuet vara som det är. Kraften att bryta igenom illusionerna är ärlighet, kärlek och mod att vara sårbar, att öppna upp sitt inre och acceptans det som är. Att låta det "klara ljuset" skina genom oss och göra oss närvarande här och nu. Att lysa upp allt mörker, illusioner och osanningar. Att bara få vara i det som sker utan att kontrollera.

Vad kan vi göra för att inte styras av rädsla? Inte tappa fotfästet i själviska känslor om att det är synd om mig, att det är hopplöst, att jag inte förtjänar bättre, att andra är idioter, att känna hopplös skam och säga till mig själv hur dumma vi är. Att uppmärksamma dessa mönster när de kommer och se dem för vad de är, illusioner som lever i vårt omedvetna. Vi tappar fotfästet, blir helt omedvetna och det sker snabbt om vi inte har en stabil grund. Den stabila grunden är närvaron att se och kärleken att inte döma. Utan närvaron glömmer vi, glömmer andetaget, nuets varande, och vi övertas av våra gamla mönster och faller offer för tankarnas natur.

Vi är alla blott barn, små barn som stapplar, kryper, faller och försöker resa sig igen. Svårt att hålla oss uppe, vi behöver påminnelsen, närvaron och modet att försöka om och om igen. Inte oron att det aldrig kommer att gå, inte skammen och rädslan att andra ska döma oss. Ingen dum stolthet att inte våga. Dessa tvivel skapade av rädsla kommer alltid försöka spela oss ett spratt, få oss att tveka, oroa oss, leta fel, döma och anklaga för det är i dess natur. Tankarnas oroliga natur är att ständigt leta faror, speja, analysera hot precis som det var i den vilda och otrygga vildmarken. Men också inom oss kan vi odla upp tryggheten, kärleken och tilliten som ger oss mening och frihet. Vi behöver odla vår närvaro för nuet genom att våga vara sårbara, våga erkänna, förlåta och vara ärliga. Det räcker med att se det som vi inte vågat se innan.

"Du kan inte stilla vågorna men du kan lära dig att surfa" - Swami Satchitananda