Människor är intressanta på många sätt, det sägs att det som gör oss ”mänskliga” är vår förmåga att reflektera över vår egen existens. Att faktiskt fråga oss vad meningen är med allt, varför vi lever och kunna ifrågasätta oss själva. Det har gett upphov till bland annat konst och religion.
 
Den här förmågan kan också ha en baksida, nämligen att vi blir kluvna i två delar. - En del som är ren närvaro och medvetande, som alltid bara upplever den här stunden som det enda sanna. Och en annan del som utvecklar sig som en slags inre röst som tänker, dömer, värderar och jämför allting vi upplever. En inre röst (”ego”) som helt enkelt försöker styra, äga och kontrollera verkligheten. Den här delen av vår hjärna kan verkligen ställa till det för oss, skapa sjukliga kontrollbehov, rädslor, ångest och ge upphov till fördomar, konflikter, krig och enormt lidande. Det är själva roten till mycket av vårt eget och andras lidande på jorden.
 
Många tror att de faktiskt ÄR den inre rösten i deras huvud, att de ÄR tankarna och allt de tror om sig själva och om andra. Men det är inte fullt ut sant, det är bara en del av vår upplevelse. Tankarna är bara en del av vår mänskliga upplevelse. Det är en ren galenskap att tro på allt vi tänker, det är som att vara fast i en dröm och aldrig vakna från den. Förutom tankarna är vi nämligen också den närvaro som existerar här och nu. Och vad är den? Det är medvetenhet som bara är just nu, det som inte behöver döma utan bara vara fullt närvarande här och nu. Upplevelsen, ljuden, känslan här och nu, det är sanningen och är alltid helt unikt. Svårt att sätta ord på, i tolkandets värld blir en upplevelse man försöker tolka i efterhand oftast bara en skugga av vad det var. Alla har ständigt unika upplevelser, språket kan vara målande men förmedlar aldrig riktigt kärnan i att uppleva och känna på ett personligt plan. Språket är en skugga. Precis som rösten inom oss och tänkandet är en skugga av upplevelsen här och nu.
 
Tankarna kan inte greppa nuet så som det är. Tankarna kan bara berätta historier om andra upplevelser, älta det som hänt och tror ska hända, generalisera och bedöma utifrån ett slags filter. Faktum är att vi bara kan närvara i nuet, och det är samtidigt tankarnas frånvaro. Fysiskt sett är vi alltid här, men psykiskt sett är vi ofta inte här, vilket är att vara fångad i sin egen illusion av verkligheten. Att vakna upp ur är att vakna upp till den sanna upplevelsen av här och nu, att öppna upp sig till det som VERKLIGEN ÄR. Att vakna upp FRÅN vårt mentala filter där vi blir begränsade i olika tankar om hur vi tror saker är och ska vara. Nuet är som det är, låt oss fokusera på det och göra medvetna val efter detta som inte bygger på några förutfattade meningar eller själviska motiv.
 

Nr.1 Att fly från nuet
 
Den första galenskapen är också roten, det är att missa att vara här och nu. Vi är alltid här fysiskt sett, men oftast inte psykiskt. Vi befinner oss ofta någon annanstans i tankar om det som hänt, eller kommer hända. Ägnar massa tid åt att gräva i det förflutna trots att det inte går att ändra. Sen så ägnar vi massa tid åt att oroa oss för framtiden eller drömma oss bort i en annan framtid där vi slipper att vara här och nu. Allt detta är bara berättelser i våra egna huvud. Berättelser som lurar oss bort från nuet. Har du frågat dig själv; Kan jag tillåta allting att vara precis som det är?
Att inte tillåta nuet som det är blir att befinna sig på evig flykt. En illusion om att det går att undkomma nuet men det går aldrig, oavsett hur starka drogerna är, missbruket eller verklighetsflykterna är. Det som händer när vi flyr in i olika tillstånd är att vi bara lär oss att älska dessa tillfälliga känslor, men vi kommer alltid tillbaka och mår ännu sämre för vi saknar känslorna vi hade. Så vi vill bara fly igen. Det blir bara ett lidandets hjul. Så kan du tillåta nuet så som det är? Eller väljer du att fly in i illusionen, in i ditt eget drömmande för att du inte vill acceptera det som är?
 
Nr.2 Inte acceptera nuet
 
Den andra galenskapen är att vara sin egen motståndare till hur saker faktiskt ÄR. Hur kan vi kämpa emot någonting som faktiskt ÄR? Vi kan vara så envisa ibland och verkligen tro att det är fel på något som är helt naturligt och givet. Vi dömer oss själva för att vi inte är lika vackra och bra som andra, eller att vi inte har rätt kläder, rätt status, rätt liv och så vidare. Vi dömer andra för att de beter sig illa, för att Gud är orättvis, för att politiken är korrupt, för att grannen är en idiot, för att det regnar och blåser, för att vi har ont, och så vidare. Ser du poängen? Vi lider bara själva genom att vara EMOT det som ÄR. Vi blir bara själva frustrerade av detta, vi blir själva bittra och skapar negativa känslor som sedan smittar av sig på andra. Ordet ”Satan” är hebreiska för motstånd (alltså ett personligt motstånd), och ordet ”Kosmos” betyder ordning. Ska vi låta Satan (vårt motstånd) stå i vägen för vår kärlek till kosmos? När vi verkligen fullt ut accepterar oss själva och andra i nuet finns inget lidande kvar. Där börjar förändringen vi verkligen vill se.