Om

Den här bloggen är en utgångspunkt för mina projekt. Jag kommer dela med mig av min inspiration och tankar runt olika saker. Har under många år nu skrivit artiklar/böcker om olika ämnen för att utveckla mig själv och sprida mina idéer, här kommer en del publiceras för läsning!
 
Ämnena innefattar hälsa, mat, reflektion, ifrågasättande av normen, psykologi och religion/andlighet. Frågor och tips om att stärka sin kropp, sin hälsa, sin integritet och sitt psyke.

Presentation

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Visar inlägg taggade med andlighet

Tillbaka till bloggens startsida

Närvaron inom oss

NÄRVARON INOM OSS

Jag har under den senaste tiden läst några självbiografier som jag har uppskattat att läsa och skulle vilja dela med mig lite tankar om detta. Böckerna jag har läst är Gandhis självbiografi; "Mitt experiment med sanningen", Yoganandas; "Autobiography of a Yogi" och nu senast St. Theresa of Lisieux; "The story of a soul". Det jag uppskattar så mycket i självbiografier är att få följa deras egen resa i livet, när de delar med sig av sina tankar och de svårigheter de möter på vägen. Man kan säga att alla de här personerna följde en andlig väg, eller vad en del skulle kalla "Gud". De vägleds av ett högre medvetande och en stark strävan efter sanningen.

Det jag bär med mig är att alla egentligen genomgår sin egen andliga resa, livet är helt enkelt ett experiment med sanningen. Sanningen är ett annat ord för vad vi tror på. Vad vi värdesätter, vad vi undviker och vad vi försöker uppnå. Allt vi är, är vår tro. Det är vår egen berättelse i vårt eget huvud, det vi kallar "tankarna". De flesta av oss är nästan konstant upptagna med att tänka, tankar på vilka vi är, vad som hänt oss, vad som kommer hända, vad vi vill ha osv. De flesta av oss är så vana att från vi vaknar på morgonen tills vi lägger oss att ständigt analysera, jämföra och bedöma.. tankarna skapar koncept om oss själva och andra, eftersom tankarna bara skapar en "berättelse" av verkligheten är den aldrig helt sann. Tankarna är en illusion, inte en enda tanke är mer sann än någon annan, bara ett perspektiv.

Vad är då sanning? Vad är då verkligt? När Yogananda fick den här frågan svarade han; "Det som aldrig förändras".. och är det inte så att allting vi känner till ständigt förändras? Hur vi tänker om oss själva och världen har ändrats många gånger under våra liv. Allt vi tror är bara tillfälligt, alla tankar kommer och går. Men det finns något som är beständigt bakom alla tankar, det finns en närvaro, en direkt upplevelse av nuet som alltid varit samma medan allt annat har förändrats. Det är den närvaron vi alltid befinner oss i, här och nu, bara blotta upplevelsen av det som är.

Att vara närvaron, är att vara i sanningen, med andra ord vara stillheten, i kärleken, i Gud. Det är den högsta medvetandet där tankarna inte längre tar över hela vår uppmärksamhet, utan vi faktiskt är helt i nuet, vi lyssnar på det sker här och nu, vi känner vår kropp och våra andetag här och nu, varje steg vi tar, varje droppe som faller, det är verkligheten. Vi observerar det som sker, vi är en närvaro som inte bestäms av vad vi tänker. Vi släpper taget om hur det måste vara, om att analysera och döma, om det förflutna och vilka vi tror vi är. Vi är oskuldsfulla, tomma, men med obegränsade möjligheter. Vi styrs inte av vår tankevärld, men till skillnad mot när vi var små barn har vi lärt oss att använda tankarna när de väl behövs på ett medvetet sätt.

Det är bara i tankarna vi skapar bilden av "jag". Vem jag är, vad jag måste uppnå osv. När vi tillåter oss att bara vara, lyssnar i enklaste stillhet.., då upplöses tankarna och utan tankarnas berättelser upplöses också vår bild om vilka vi är. Det är därför den här djupa närvaron också kallas själ, Gud, eller Nirvana i buddismen. När tankarna upplöses och vi lägger vår fulla uppmärksamhet på nuet så upplöses också alla idéer om vad vi måste vara. Tankarna är alltid upptagna med att vara "frånvarande", att tänka på nästa sak, nästa händelse, nästa stund.. tankarna är aldrig helt i frid, därför är vi heller aldrig i frid. Buddha kallade detta för lidandet (otillfredsställelse). I tankarna formas vår vilja och begär att nästan aldrig vara nöjd med den vi är och det vi har. Motmedlet kallas närvaro, meditation, bön eller vad som kommit att bli mera känt här; "mindfulness".

Den essens jag fick med mig av St. Theresa som var en kristen nunna i slutet av 1800-talet som sedan helgonförklarades, var framförallt hennes egen väg som hon kallade "den lilla vägen", helt enkelt att tillåta det som är, och att släppa sin egen vilja och stolthet, sina krav och den själviskhet som kommer från "jag-tanken" (egot). Den sanna lyckan ligger i självuppoffrandets ödmjukhet, i ärligheten, i tacksamheten, i förlåtandet och kärleken för det vi har här och nu. Att tillåta och släppa taget om hur saker måste ske enligt vad vi kräver. Uppskattning  för de små, små sakerna som vi bara passerar förbi utan att se. I de små sakerna vi dömer så snabbt utan att verkligen stanna upp. Att stanna i oskuldsfullheten, i den enkla "lilla vägen", där St. Theresa med många andra funnit den högsta lyckan.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

ETT SLAG AV INSIKT

Hjärnforskaren Jill Bolte Taylor vaknade upp morgonen den 10 februari 1996, hon upplevde snabbt hur hennes vänstra hjärnhalva gradvis förlorade sin funktion när ett blodkärl brast och orsakade en stroke. Hon förlorade förmågan att gå, tala, skriva, läsa eller komma ihåg någonting ur sitt eget liv, men hon fortsatte uppleva världen genom sin oskadda högra hjärnhalva, en upplevelse av fridfull eufori och att vara ett med allt.

Se hennes otroliga TED-tal här på 18 min; My stroke of insight TED 

Jill Taylor fick från insidan beskåda hur hjärnans olika delar fungerar på helt olika sätt, den vänstra hjärnhalvan tänker som separerad, som ett filter varifrån vi analyserar, jämför, dömer, räknar ut och använder språket. Den delen sysslar med tid och rum, och med hjälp av våra minnen formar den vår identitet och uppfattning om vilka vi tror att vi är. Den ligger bakom tankar om vad som är rätt/fel, vad som bättre/sämre, och alla våra idéer vi har om hur saker borde vara.

Den högra hjärnhalvan upplever världen som enhetlig och gränslös, utan några ramar av tid och rum, utan några ramar av ”jag” och ”de andra”. Vi är livet och livet är oss, inte en separat individ från andra. Här och nu är allt som finns, inget tänkande i det förflutna eller om framtiden. Vi upplever världen bildligt och ur den direkta upplevelsen av hur saker är utan att vi tolkar eller dömer den. Jill Taylor beskriver detta som ”Nirvana”, en fridfull eufori att vara ett med allt.

Även om Jill upplevde de båda delarna så starkt och kvickt, så har vi alla upplevelsen av hur vi upplever båda hjärnhalvorna. I forskning har man visat hur vi upplever ett ökat välmående i att öka aktiviteten i höger hjärnhalva, till exempel har man sett att upprepad meditation och "mindfulness" gör detta. Jag ser själv många likheter i hur människor upplever religiös och andlig närvaro i sina liv. ”Guds närvaro” beskrivs ofta som gränslös närvaro, ett-med-allt, icke-dömande, kärlek för allt levande. Jesus, Buddha, och andra lärare har genom årtusenden beskrivit vägen till upplysningen och vägen till frälsning, vilket för mig påminner direkt om den inneboende potentialen som finns i vår högra hjärnhalva.

Det som ofta beskrivits i religion som ”satan” eller ”lidandet”, har sina rötter i vår vänstra hjärnhalva, satan översätts korrekt med motstånd. Det är alltså något vi själva gör motstånd mot och därmed lider av. När vi vägrar acceptera det som är i livet, och när vi vägrar förlåta det som nu är då skapar vi vårt get lidande, vår egen separation och isolation mot livet. Lidandet uppkommer av vår egen arrogans, av egots blinda stolthet att vi har rätt att döma. Detta dömande, rättfärdigade och jämförande är roten till den otålighet, meningslöshet och tomhet vi känner.

Den vänstra hjärnhalvans värden så som tid, rum, uträkningar, språk har kommit att dominera i våra tider, det är dessa ämnen som prioriteras i skolorna framför bild, konst, musik etc. Människor har allt mindre tid till stillhet, inre utforskande, och meditation. I vår kultur prisar vi den vänstra hjärnhalvan med sina självcentrerade och egoistiska värden. Sådant som tävlingar, konkurrens, status och makt. I egots värld är vi alltid överlägsna eller underlägsna någon, vi är i begär efter mer och mer att fylla vår självbild med. 

...Men allt detta tänkande är i ärlighetens namn en total illusion, en total distraktion, och påhittad föreställning och har ingenting att göra med här och nu. Detta tvångsmässiga tänkande för oss in i ett rastlöst sinne dag och natt, ett otillfredsställande sökande ”lidande” som Buddha beskrev det. De flesta människor upplever knappt någon vila från tänkandet. Vi tänker jämnt och ständigt och upprepar det om och om igen. Men det finns vägar att ägna midre uppmärksamhet åt tankarna, inte genom att fly dem utan att ta mer och mer tid till att vara i stunden, här och nu. Uppmärksamma dina andetag, hur kroppen känns och hur omgivning är, bara genom att observera det som sker. Att finna ro mitt i tankarnas vågor och inte låta sig sköljas bort av varje liten tanke. Vi är så långt mycket mer än vad våra tankar säger oss att vi är..

Det är stunderna av fokuserad närvaro som innehåller all mening och frid vi kan ha. Det är de små mellanrummen när vi släpper in ljuset. När vi öppnar dörren för det okända. När vi upplever världen som ett tidslöst flöde. När vi glömmer bort oss själva och vilka vi låtsas att vi är. När vi låter stunden vara allt som finns och få vara precis hur som helst. När vi förundras, när vi får ett slag av insikt. När vi bara släpper taget om allting vi borde, när vi verkligen lyssnar med alla våra sinnen och hela vår hjärna bara tystnar för en stund. Det är vad som kallats Nirvana, paradiset, himlen; det är en plats inom oss själva av frid, närvaro och kärlek. Ingen fysisk plats, ingen plats för de utvalda, utan här och nu, vår närvaro.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Närvaro i kroppen

Närvaro i kroppen

Alla våra mänskliga lidanden, konflikter och problem kommer av ständiga missuppfattningar. Vi har svårt att förstå varandras upplevelser och misstolkar ofta andra genom våra egna fördomar. Vi tror det värsta om det vi vet minst om. Det blir så eftersom vi ofta är rädda och oroade för det vi inte tror vi har kontroll över, sådant som mörkret, höjder, öppna vidder, obekanta människor, framtiden och döden. All denna rädsla är vår egen skapade rädsla i vårt eget huvud, och eftersom vi tror på den så blir den sann. Det är en föreställning vi själva blåser liv i med vår egen tro.

Eftersom vi lever igenom våra egna fördomar och ”idéer” om världen sker det ständiga missförstånd då vi tror vi vet, och därmed bestämmer hur saker är. Dessa idéer krockar ständigt med verkligheten och med andra människor vilket leder till små och större krockar (speciellt i starka ideologier, religioner). I vår värld lever de allra flesta oerhört mycket i sina egna idéer i huvudet, de är fångade av att ständigt tänka, döma, jämföra och analysera allting som händer, det sådant som prisas av kulturen. Tänkandet har tagit över människors liv, och stjäl vår ständiga uppmärksamhet. Det gör att vi förlorar kontakten med vår egen kropp och när vi gör det är vi helt upptagna av varje liten tanke vilket jagar oss, stressar oss och oroar oss, och helt enkelt lurar oss bort från kroppen och nuet.

För att vakna upp från denna distraherande tankevärld som hypnotiserar oss så behöver vi uppmärksamma kroppen mer. Kroppen är alltid här och nu, och i direkt kontakt med verkligheten så som den är. Kroppen talar om för oss när vi är i balans, när vi försöker ignorera kroppens signaler svarar den med smärta och obehag – för att vi ska lyssna. Kroppen behöver inga ord, inget språk, den har all visdom i sig och är naturligt intelligent för att självläka. Kroppen är vår fysiska närvaro och ett perfekt ankare för vårt medvetande att vila i. Det finns några enkla tekniker så som att dra vår uppmärksamhet inåt, alltså till att observera sitt eget andetag, eller observera hur det känns i olika delar av kroppen från tårna till toppen av skallen genom att långsamt vandra uppåt. Yoga eller ChiQong är perfekt för att både uppmärksamma sin andning och kroppens långsamma rörelser. Långsamma rörelser gör oss mer medvetna (”Mindful”) om vad vi gör, medan stress gör oss mer omedvetna och får oss helt i obalans både psykiskt och fysiskt.

Många människor i vårt moderna samhälle har tappat kontakten med sin egen kropp eftersom vi har sådana liv som att jobba på kontor, bearbeta datorer och information. Vi rör oss för lite och onaturligt vilket gör att många är så fångade i sina egna huvud att kroppen bara knappt släpar efter. De har ont, känner obehag, magvärk, huvudvärk, sömnproblem.. listan är lång.. Tyvärr lär vi oss också att ignorera kroppens signaler eftersom vi förväntas leva sådana liv med mycket press och krav på oss själva. Men vi kan ”avlära” oss igen, komma tillbaka till kroppen, till nuet, och till balansen och slappna av i det som händer. Att ta små stunder att bara vara i det som sker, utan att direkt förlora sig i nästa tanke. Att bara lyssna utan att döma. Att bara vara i varje andetag, i varje rörelse fullt ut. Det blir som ”gap” mellan tankarna som avslöjar den oberörda frihet i allt. Det är också i gapen som vår kreativitet och spontana glädje och kärlek kommer ur. Det är bortom tanken som kärleken uppenbarar sig i sin ovillkorliga form, utan krav och utan motprestation.

Ett medvetet andetag är en akt av närvaro. Så fort vi gör någonting automatiskt blir det omedvetet, och vi låter uppmärksamheten vandra i tankarna. Jag säger inte att det är fel att tänka när man ska utföra en uppgift, men att de flesta av oss låter sig helt styras av varje liten tanke och ältar det förflutna, skapar fördomar och oroar sig över framtiden. Det är inget annat än en trans, ett evigt brus, och gör oss utmattade och rastlösa. Detta tillstånd är obehagligt för de flesta och gör att vi gärna söker en verklighetsflykt i alkoholen, eller i andra beroenden som dödar tankarnas normala trans.

 Men istället för att fly från alla känslor borde vi göra tvärtom, nämligen möta det vi känner, erkänna och acceptera det vi känner i kroppen. Tyvärr så kapslar många människor in obehagliga känslor i kroppen genom skuld, skam och annat vi gömmer undan. Det gör att många förtrycker sig själva och till och med låser sig själva fysiskt, i muskler och i nerver. Vi får emotionella blockeringar och plötslig ångest ( i värre fall kallas det emotionella trauman). Jag tror ingen människa vill orsaka lidande för någon annan medvetet, men när man själv lider av mycket sårade och negativa känslor är ofta vårt sätt att såra andra också, att hämnas och härja. Vi smittar varandra med vår energi. Det underlättar att se detta för att inte orsaka ännu mer lidande för oss själva och andra.

Det viktigaste att komma ihåg är att närvaro och medvetenhet i kroppen sakta men säkert bryter mönstret. Vi behöver finna kontakten med nuet och tysta ned våra tankar. Kroppsnärvaron blir ankaret när huvudet spinner iväg. Många människor bär på instängda känslor, en slags skam, av många års förtryck och självdömande. Att öppna upp sig är att medvetet känna dessa känslor och faktiskt förstå att de är helt naturliga och vi kan acceptera och förlåta oss själva. Ingenting är fel, ingenting att ångra, ingenting att döma. Allt som finns i slutändan är bara vår kropp och den här stunden. Allt lidande upphör när vi slutar döma det som är.

 ....

Nu åker jag på semester till USA med min familj så det blir ett litet uppehåll, nästa inlägg blir i början av maj.. till dess önskar jag alla att ni mår så bra som ni kan =)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Att utvecklas som människa

Det är väldigt lätt att säga vad man bör göra, men svårare att faktiskt göra det. Man kan prata mycket, men det betyder ingenting om man inte själv gör det. Det blir annars ett slags hyckleri och en självlögn. En berättelse från Indien påminner om detta, när en kvinna ville få råd från Gandhi hur hennes son skulle sluta äta socker, då bad han kvinnan komma tillbaka en vecka senare. Först då hade Gandhi själv slutat med socker och kunde därmed vara sann med sitt råd till andra.

Gandhi var en fantastisk person, vars självbiografi också heter ”Mitt experiment med sanningen” vilken jag varmt rekommenderar. Livet är på många sätt ett upptäckande av vad som är sant. Ett ifrågasättande av vad man tror är sant. Det är ibland mot sin egen vilja, därför kommer man ibland till ett vägskäl där man hellre fortsätter försvarar din livsstil än att ändra den. Att bryta vanor kan vara nog så svårt, en vana känns trygg för oss.

Men frågan är hur mycket vi vill offra för sanningen? När vi upptäcker att vi haft fel, eller kanske inte gör det vi säger att andra borde göra. Det är lätt att se hur andra gör det, hur andra rättfärdigar sig och bara väljer en sida. Hur de är ovilliga att se något annat. Hur envisa dem är. Men kan vi se att vi själva också gör det?

Alla vill vi föra fram oss själva i ”bästa ljuset”. Vi har ofta en övertro på oss själva, att vi är lite bättre, vet mer än andra. Vi har en stolthet som hellre försvarar våra idéer och övertygelser än att lyssna på båda sidorna. Vi har ofta redan bestämt vad vi tycker redan innan vi har hört informationen, och vi är mest intresserade av att hitta bevis för vår egen sak. Vi talar hellre för att övertyga andra än att lyssna. Kanske baseras hela vårt självförtroende på att ”ha rätt”? Känslan av att vi vet mer än andra, innebär också en maktkänsla.

Ta skolan som exempel, tränas vi att ifrågasätta eller tränas vi till att rabbla fakta och kunna formler utantill? Skolan har oftast ett mekaniskt sätt, en sida - som är den rätta. Vi tränas i att svara rätt enligt vad någon bestämt ska vara det rätta. Är det verkligt lärande? Eller är det bara att stöpa alla i samma form? Många lär sig aldrig vad ifrågasättande är för något. Få människor kan tänka kritiskt, och inte bara tro på det samhällets så kallade ”experter” säger är sant, oavsett om de är lärare, forskare, läkare, kändisar eller myndigheter. Man måste fråga sig varför de säger så, vilka de jobbar för, vem som finansierar osv.

 


Idag, mer än någonsin vill jag påstå behöver vi kunna ifrågasätta information för vi lever i en värld dominerad av så enormt mycket information. Människor slåss om utrymmet i medier, och kunna övertyga andra om deras sak. Och tro inte att det är någon rättvis fördelning, pengarna och industrierna styr vad som hörs och syns, i allt från reklam till vilka forskare och vilka skolor som ska ges bidrag beroende på om de gynnar företagen eller inte.

Ifrågasättande är helt enkelt att gå ett steg till och inte bara blint gå på första bästa expertråd, eller basera sin åsikt bara på vad en person har sagt eller vad en myndighet säger. Ifrågasättande är precis som lärande bör vara, en process som lyssnar på vad olika sidor har att säga. Att inte utesluta och förlöjliga någon på förhand. Det är att lyssna först, och sedan bilda sig en uppfattning. Sökandet efter sanningen är en ständig process, vad man trodde i ena stunden kan visa sig vara något annat.

Men ibland kämpar vi och andra emot saker vi helst inte vill höra eftersom de är ett hot. Vi är rädda för att ändra vanor och det blir plötsligt personligt. Då rationaliserar vi hellre och lägga locket på. Det gör också mäktiga storföretag och ärelystna forskare som utmanas av nya teorier och nya rön. Det är det största hindret mot människans utvecklande och lärande. Alla större uppfinningar och upptäckter stöter på motstånd, och läkare med nya behandlingsmetoder blir av med sina jobb eller så köps deras patent upp. Bara för att företagen är rädda för förändring och att förlora vad de byggt upp, därför ljuger de hellre och av samma anledning vill vi heller inte höra sanningen.

 

På det stora hela är de storföretagen och kapitalet inte intresserade av människor som ifrågasätter, de vill hellre att vi alla är lättköpta offer som gör oss beroende och hyllar deras idéer och produkter. Därför tränas vi upp att inte vara en ifrågasättande medborgare, utan snarare som om vi blivit programmerade robotar, och vi belönas när vi rättar oss in i ledet. Att lära sig och utvecklas bör vara sökandet efter sanningen framför känslomässiga argument och rädslan för förändring

Jerry

Taggat med: 

, ,

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Krishnamurti och livet

Krishnamurti & tankar om livet

"Utan att vara oskyldig, hur kan man vinna visdom?

Jag gick ut spontant idag, gick till skogen vid vattentornet.. Jag älskar att vara ute i skogen och ströva omkring, ibland barfota för att känna marken under mina fötter. Så härligt med naturens alla skiftningar, färger, alla olika ljud och lukter. Allt är så levande, så spontant där ute. Det känns som en kontrast mot det "mänskliga", det inramade, det namngivna och allt kategoriserande. Sådant är tänkandets värld som vi ofta håller oss upptagna med. Varje tanke, idé och ideal som vi bär runt på skymmer möjligheten att bara vara, bara uppleva det som ÄR.

"Är det inte det kända som förhindrar upplevelse? Ni kanske känner namnet på den där blomman, men upplever ni därigenom blomman? Upplevelse kommer först. Namngivande och associationer förhindrar vidare upplevelse."

- Krishnamurti

När vi bara upplever världen, bortom orden och tankarna finns en frihet, och all visdom finns däri. Man dör från ögonblick till ögonblick, och när det inte finns någon som erfar, då finns kärlek, här och nu. Det är tanken som gör att vi kommer bort från den, tanken är en vilja, ett krav och en personlig förväntning om hur kärlek ska vara, och inte vara. Då finner vi motstånd och frustration istället, och kärlek vänds till dess motsats.

"Man kan inte iaktta det som är om man ständigt håller på att kritisera, finner behag eller misshag i det, och själva flykten från det som ÄR - är rädsla."


Medan man upplever finns ingen erfarenhet, ingen kunskap, inget vetande. Det är ett stilla, medvetet iakttagande av det som ÄR. Klassificeringar, jämförande och dömande är vad som distraherar, och utesluter möjligheten att vara. Vi tänker att det ska vara på ett speciellt sätt, vi förväntar oss och antar saker som självklara. Vi bär på massa "vetande", som skymmer oss från att verkligen uppleva och verkligen lyssna. Varje ståndpunkt måste vi försvara, och bibehålla är att göra motstånd.

"Vi lyssnar inte på ett enkelt sätt, utan genom en skärm skapad av våra tankar, slutsatser och fördomar. Vi hör på med nöje eller motstånd, fattar eller förkastar, men vi lyssnar inte. För att kunna lyssna måste det råda en inre stillhet, en frihet från strävan att tillägna sig något, en avspänd uppmärksamhet. I detta vakna tillstånd är det möjligt att höra vad som sägs bara ordens förvillande. Vi håller ständigt på med att övervinna och besegra, och därför kan vi inte lyssna."

I vår mänskliga värld ramar vi in allting i vårt vetande, i hur saker ska vara. Vi jagar mål och resultat som visar att vi förbättras, att vi är på väg någonstans, att vi har saker vi måste uppnå. Vi ställer krav, vi jagar i fatt klockan och stressar. De flesta av oss är helt upptagna med att bekräfta sin egen sinnes självbild, att visa att vi duger, att vi är rätt, och att vi vet, att vi har koll. Vi identifierar oss med "rätt läror", "rätta kläder", "rätt stil" osv. Vi skyler oss bakom våra egna idéer och de försänker oss i sömn.

"En av de värsta förbannelserna med ideologier och organiserade läror är den oerhörda tillfredsställelse som de erbjuder. Låt ert hjärta vara tomt. Fyll det inte med ord, med sinnets aktiviteter".

Varandet i nuet kan inte förenas med en tanke om den. Smaken, ljudet, upplevelsen kommer alltid först. Reaktionen, dömandet och jämförandet kommer efteråt. Sinnet förvränger det som ÄR. Det som ÄR har det inget namn, det är vad vi upplever från ögonblick till ögonblick.


-- Citaten är hämtade från "J. Krishnamurti - tankar om livet" som är en bok jag läste nu senast. Rekommenderas https://www.youtube.com/watch?v=7G-7-ZiiM-o 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg