Om

Den här bloggen är en utgångspunkt för mina projekt. Jag kommer dela med mig av min inspiration och tankar runt olika saker. Har under många år nu skrivit artiklar/böcker om olika ämnen för att utveckla mig själv och sprida mina idéer, här kommer en del publiceras för läsning!
 
Ämnena innefattar hälsa, mat, reflektion, ifrågasättande av normen, psykologi och religion/andlighet. Frågor och tips om att stärka sin kropp, sin hälsa, sin integritet och sitt psyke.

Presentation

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg taggade med buddha

Tillbaka till bloggens startsida

Hur mirakel kan ske

Mirakel kan betyda många olika saker för olika människor, men gemensamt är ofta att det är något som var helt oväntat och som innebar något som sker mot alla odds. Mirakel är egentligen ett skifte av tankesätt, när vi blir ”motbevisade” och byter föreställning. Helt plötsligt finns inget tvivel längre, vi tror fullt ut att saker är möjliga som inte var det innan. Mirakel är ett skifte i vårt psyke, från tvivel till tro. Som om vi suttit hela våra liv i en mörk grotta och förnekat solen, men när vi går ut och ser solen själva finns inget tvivel längre. Det blir helt självklart plötsligt, men innan var det omöjligt.

Det finns olika ”mirakel”, från Jesus och religiösa mirakel till nutida medicinska mirakel som sker när patienter får dödsdomar men sedan helt tillfrisknar till läkarnas förvåning (”radical remissions”). När man väl förstår att mirakel är en radikal förändring av tankesätt är det lättare att förstå vad det är som händer. När man studerar mirakel som beskrivs i bibeln är det egentligen Jesus som låter människor återfå sin tro på att det inte är något fel på dem. Han får människor att tro på sig själva och acceptera sig själva så som dem är, utan att vara rädda och dömas av andra. Helandet är att han ändrar deras tankesätt och därmed deras verklighet. Vad vi tror på är samma som den verklighet vi skapar.

Om vi nu spolar fram tiden till idag så hittar man medicinska mirakel där människor mot all förmodan lyckas vända på sjukdomar och bli friska från till exempel dödlig cancer. Forskare som studerat de här fallen ser att de här människorna egentligen börjar tro fullt och fast på att de kan bli friska. De låter sig inte bli offer utan gör allting i sin makt för att ändra sina livsvanor på alla sätt de kan. De övertygar sig själva att de KAN bli friska. Andra människor skräms av läkarnas dödsdom och börjar redan gräva sin egen grav genom att bli handlingsförlamade och tro att ingenting hjälper. DET är skillnaden; tro eller tvivel, motivation eller att ge upp. Sinnets makt! Om man väl blivit sjuk eller lider mycket så måste man motivera sig själv att ändra sina vanor eftersom de vanorna man haft innan skapat själva lidandet från början.

Ett annat nutida exempel är det som forskningen kallar ”placebo-effekten”, som fungerar så att när människor tror och blir övertygade om att en medicin hjälper så skapar också kroppen effekten av att botas trots att medicinen ”bara” var ett overksamt sockerpiller. Alltså bara genom förväntningen på att vi kan läkas gör att kroppen förändras fysiskt och börjar läka. Det är helt fantastiskt egentligen att bara genom tro och övertygelse förändras hela vår fysiska och psykiska verklighet. Men hur fungerar det egentligen?

Det som gör att det fungerar är den fullständiga övertygelsen att du redan har vad du önskar, att det är SANT. Inte att det är något som kommer hända i framtiden, utan något du känner och kan visualisera här och nu. Att med sina sinnen och med sin fantasi redan omge dig med den känslan. Gregg Braden studerade detta fenomen med ursprungsbefolkningar som har bevarat traditionen av vad han kallar ”den sanna bönen”. Där de som ber om någonting samlas tillsammans och ser framför sig hur personen redan är frisk och vital. Samtidigt använder de upprepande sånger och ord (”mantras”) som kan översättas med; ”already healed”, alltså att personen redan är frisk. Principen är att använda en tro där sinnena, tankarna och fantasin låter sig övertygas om att det redan är så här och nu.

När man väl förstår detta är det lätt att se varför vi människor ofta ”misslyckas” med att tro eftersom vi inte kan föreställa oss det fullt ut. Vi hindrar oss själva helt enkelt genom att INTE tro att det är möjligt, att vi inte förtjänar det, att vi inte kan ändra något, att omständigheterna är det som hindrar oss. Istället fastnar tankarna i det vi INTE vill ska hända och i alla hinder vi kan hitta på som gör det "omöjligt"... och då skapar man också den verkligheten för sig själv av tvivel och motstånd. Vi gör oss till offer och går tillbaka till gamla vanor av rädsla och skepsis.

I ”attraktionslagen” är det gigantiskt stor skillnad i att föreställa sig hur det man önskar är möjligt, mot att fokusera på det man inte vill ha och inte kan göra. Hjärnan fungerar så att vår verklighet blir det vi tänker på. Om vi säger att INTE tänka på en rosa elefant, då tänker vi såklart en rosa elefant. ”Mirakel” är detta skifte i hur vi ser på världen genom våra föreställningar. Mirakel är att tro på möjligheten, tron att det är sant, tron att vi skapar verkligheten med vårt sinne oavsett om du kallar dig religiös, ateist eller något annat. Hur vi tänker har en enorm kraft!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

ETT SLAG AV INSIKT

Hjärnforskaren Jill Bolte Taylor vaknade upp morgonen den 10 februari 1996, hon upplevde snabbt hur hennes vänstra hjärnhalva gradvis förlorade sin funktion när ett blodkärl brast och orsakade en stroke. Hon förlorade förmågan att gå, tala, skriva, läsa eller komma ihåg någonting ur sitt eget liv, men hon fortsatte uppleva världen genom sin oskadda högra hjärnhalva, en upplevelse av fridfull eufori och att vara ett med allt.

Se hennes otroliga TED-tal här på 18 min; My stroke of insight TED 

Jill Taylor fick från insidan beskåda hur hjärnans olika delar fungerar på helt olika sätt, den vänstra hjärnhalvan tänker som separerad, som ett filter varifrån vi analyserar, jämför, dömer, räknar ut och använder språket. Den delen sysslar med tid och rum, och med hjälp av våra minnen formar den vår identitet och uppfattning om vilka vi tror att vi är. Den ligger bakom tankar om vad som är rätt/fel, vad som bättre/sämre, och alla våra idéer vi har om hur saker borde vara.

Den högra hjärnhalvan upplever världen som enhetlig och gränslös, utan några ramar av tid och rum, utan några ramar av ”jag” och ”de andra”. Vi är livet och livet är oss, inte en separat individ från andra. Här och nu är allt som finns, inget tänkande i det förflutna eller om framtiden. Vi upplever världen bildligt och ur den direkta upplevelsen av hur saker är utan att vi tolkar eller dömer den. Jill Taylor beskriver detta som ”Nirvana”, en fridfull eufori att vara ett med allt.

Även om Jill upplevde de båda delarna så starkt och kvickt, så har vi alla upplevelsen av hur vi upplever båda hjärnhalvorna. I forskning har man visat hur vi upplever ett ökat välmående i att öka aktiviteten i höger hjärnhalva, till exempel har man sett att upprepad meditation och "mindfulness" gör detta. Jag ser själv många likheter i hur människor upplever religiös och andlig närvaro i sina liv. ”Guds närvaro” beskrivs ofta som gränslös närvaro, ett-med-allt, icke-dömande, kärlek för allt levande. Jesus, Buddha, och andra lärare har genom årtusenden beskrivit vägen till upplysningen och vägen till frälsning, vilket för mig påminner direkt om den inneboende potentialen som finns i vår högra hjärnhalva.

Det som ofta beskrivits i religion som ”satan” eller ”lidandet”, har sina rötter i vår vänstra hjärnhalva, satan översätts korrekt med motstånd. Det är alltså något vi själva gör motstånd mot och därmed lider av. När vi vägrar acceptera det som är i livet, och när vi vägrar förlåta det som nu är då skapar vi vårt get lidande, vår egen separation och isolation mot livet. Lidandet uppkommer av vår egen arrogans, av egots blinda stolthet att vi har rätt att döma. Detta dömande, rättfärdigade och jämförande är roten till den otålighet, meningslöshet och tomhet vi känner.

Den vänstra hjärnhalvans värden så som tid, rum, uträkningar, språk har kommit att dominera i våra tider, det är dessa ämnen som prioriteras i skolorna framför bild, konst, musik etc. Människor har allt mindre tid till stillhet, inre utforskande, och meditation. I vår kultur prisar vi den vänstra hjärnhalvan med sina självcentrerade och egoistiska värden. Sådant som tävlingar, konkurrens, status och makt. I egots värld är vi alltid överlägsna eller underlägsna någon, vi är i begär efter mer och mer att fylla vår självbild med. 

...Men allt detta tänkande är i ärlighetens namn en total illusion, en total distraktion, och påhittad föreställning och har ingenting att göra med här och nu. Detta tvångsmässiga tänkande för oss in i ett rastlöst sinne dag och natt, ett otillfredsställande sökande ”lidande” som Buddha beskrev det. De flesta människor upplever knappt någon vila från tänkandet. Vi tänker jämnt och ständigt och upprepar det om och om igen. Men det finns vägar att ägna midre uppmärksamhet åt tankarna, inte genom att fly dem utan att ta mer och mer tid till att vara i stunden, här och nu. Uppmärksamma dina andetag, hur kroppen känns och hur omgivning är, bara genom att observera det som sker. Att finna ro mitt i tankarnas vågor och inte låta sig sköljas bort av varje liten tanke. Vi är så långt mycket mer än vad våra tankar säger oss att vi är..

Det är stunderna av fokuserad närvaro som innehåller all mening och frid vi kan ha. Det är de små mellanrummen när vi släpper in ljuset. När vi öppnar dörren för det okända. När vi upplever världen som ett tidslöst flöde. När vi glömmer bort oss själva och vilka vi låtsas att vi är. När vi låter stunden vara allt som finns och få vara precis hur som helst. När vi förundras, när vi får ett slag av insikt. När vi bara släpper taget om allting vi borde, när vi verkligen lyssnar med alla våra sinnen och hela vår hjärna bara tystnar för en stund. Det är vad som kallats Nirvana, paradiset, himlen; det är en plats inom oss själva av frid, närvaro och kärlek. Ingen fysisk plats, ingen plats för de utvalda, utan här och nu, vår närvaro.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Sinnlig avtrubbning

DEN SINNLIGA AVTRUBBNINGEN - var tog barnasinnet vägen?

Jag har funderat över hur många vuxna människor tycks stänga av sina känslor och aldrig ens reflektera över att de faktiskt lever som om de vore robotar, eller någon slags maskin. De tycks sakna någon djupare glädje och mening med livet, det tycks som om vissa verkligen behöver en väckarklocka för att inse att livet faktiskt inte är så självklart som vi tror det är.. att det inte bara är en transportsträcka att ignorera..

Ibland undrar jag varför vi kan bli så vilsna, och var barnet tagit vägen i oss? Hur vi nu istället gömmer oss under våra ”sociala masker”; där vi anser oss veta bäst, och vi spelar våra roller duktigt för att ingen ska titta snett eller ifrågasätta vår ytliga fasad. Vi har blivit så bra på att låtsas, att vi ser det som helt naturligt att gömma undan jobbiga känslor och leva genom självlögner. Det är som om vi glömt att vi alla egentligen är nakna bakom alla våra lager av kläder..

 Det tycks vara viktigare för vuxna att låtsas; att spela spelet rätt än att göra saker verkligen för vår egen skull och för att vi älskar det. Barn har en fantastisk egenskap innan de lär sig härma de vuxnas värld, det är den spontana upptäckarglädjen, själva varandet. Att bara utforska utan att veta på förhand, utan att bestämma hur det kommer bli och kasta sig fram och tillbaks i oskuldsfullhet. Naivitet, optimism och glädje för livet är något som sakta kvävs i de vuxnas låtsasvärldar där tänkandet tar nästan all plats.

Med åldern ersätts den barnsliga naiviteten och leken, istället får den en negativ klang då det är viktigare att vara en person som vet hur det är, viktigare att vara stolt, och framförallt viktigare att tänka på varje aspekt av livet, älta samma tankar av minnen, ånger och framtidsoro. Alltid i en annan tid, än här och nu. Psykiskt är vi sällan i den faktiska stunden där vår kropp alltid är. Vi lever i våra huvud, är upptagna i våra egna draman, eller som buddha kallade det; ”maya”, illusionen.

Denna oskuldsfullhet är i sig den egentligt sanna och direkta upplevelsen av vad som faktiskt är. Att fritt sväva iväg i våra sinnen, och låta vad som kommer att komma. Nuet är oförutsägbart, det har alla nyanser och framförallt är det fullt av potential. Inget är bestämt, endast vi bestämmer hur vi närmar oss nuet. Därför är vi alla också totalt fria när vi inte längre översätter vår upplevelse av vad som är, då finner vi harmoni även i sorgen. Då tillåter vi oss själva att också känna det vi känner, och vara där vi faktiskt är. Vi ljuger inte längre, och vi slutar fly och möter det vi behöver möta. Flykten i sig är vad som gör att vi lider och finner obehag i livet, flykten är att inte möta och acceptera stunden så som den är.

Kroppen är alltid här och nu, den kan inte vara någon annanstans. Den känner när vi stressar, äter sämre, sover dåligt, ja alla känslor uppstår i kroppen. Kroppen är vårt tempel, och när vi lyssnar så lär vi också att ge kroppen de enkla verktyg den behöver för att alltid självläka på bästa sätt. Kroppen är vår avslöjare av sanningen, den ljuger aldrig, den är i direkt kontakt med verkligheten. När vi är barn är vi i naturlig kontakt med kroppen, vi hoppar, studsar, rullar.. men också detta skärmar vi av oss från då vi finner oss oftast upptagna av tänkandet, av alla koncept, av alla idéer. Detta ständiga tänkande som upptar så mycket av tiden, och gjort att vi låtit oss avtrubbas.

Avtrubbningen är ett slags skifte av fokus, den vuxne anser det vara viktigare att alltid lyssna på sina egna ”viktiga” tankar och alltid analytiskt samla på oss information och bevara den som en slags maskin. Vi låter oss tro att föreställningarna i våra huvud är mer verkliga än vad själva upplevelsen här och nu är. De flesta av oss tycks sova sig igenom livet och de vaknar sällan till. Vi gömmer oss bakom inrutade fördomar, i våra egna historier. Vi tittar genom ett fönster men går aldrig ut. Vi sitter och applåderar eller hånar åt andra men vi dansar aldrig själva. Det vågar vi inte längre för vi har låtsas för länge. Vi avundas barnens lekfullhet men glömmer snabbt bort oss i självgoda murar och stoltheten att ha en stark tillhörighet, och en välbärgad status så andra kan uppmärksamma oss.  

De vuxnas spel av lättsamt skryt, skaffa sig fördelar mot andra, ljuga, manipulera, fuska och fly in i olika tillstånd – det är till och med det ”normala spelet” för de allra flesta. Vi tycks glömma snabbt, och glömskan tar oss från vad som en gång för oss alla var självklart och sant; och det vi alla känt någon gång som barn, nämligen hur fullständigt vansinnig den vuxna världen egentligen är....

Samma insikt har också förkunnats av det andliga uppvaknandet, och av religionernas egentliga lära; att ha klarheten att se igenom hela vår skapade illusion av vilka vi tror vi är och vad som vi tror är sant.  Det är att vakna upp till den här stunden, inte förmörkad av våra egna föreställningar och tänkandet. Nuet är barnasinnet i sin natur, oskuldsfullheten, och nuet låter sig inte förenas med erfarenhet. Här och nu är vad som faktiskt ÄR, och det är PÅ RIKTIGT. Det är långt mer sant än vad våra egna tolkningar och ord någonsin kommer vara. Livet är i varandet. Det är vägens slut och början. En del kallar det kärlek, andra kallar det Gud, det är uppvaknandet, Det är "Zen", det är Nirvana, det är "tao". Allt är samma, under olika namn.

0 kommentarer | Skriv en kommentar