Om

Den här bloggen är en utgångspunkt för mina projekt. Jag kommer dela med mig av min inspiration och tankar runt olika saker. Har under många år nu skrivit artiklar/böcker om olika ämnen för att utveckla mig själv och sprida mina idéer, här kommer en del publiceras för läsning!
 
Ämnena innefattar hälsa, mat, reflektion, ifrågasättande av normen, psykologi och religion/andlighet. Frågor och tips om att stärka sin kropp, sin hälsa, sin integritet och sitt psyke.

Presentation

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Visar inlägg taggade med Gud

Tillbaka till bloggens startsida

Närvaron inom oss

NÄRVARON INOM OSS

Jag har under den senaste tiden läst några självbiografier som jag har uppskattat att läsa och skulle vilja dela med mig lite tankar om detta. Böckerna jag har läst är Gandhis självbiografi; "Mitt experiment med sanningen", Yoganandas; "Autobiography of a Yogi" och nu senast St. Theresa of Lisieux; "The story of a soul". Det jag uppskattar så mycket i självbiografier är att få följa deras egen resa i livet, när de delar med sig av sina tankar och de svårigheter de möter på vägen. Man kan säga att alla de här personerna följde en andlig väg, eller vad en del skulle kalla "Gud". De vägleds av ett högre medvetande och en stark strävan efter sanningen.

Det jag bär med mig är att alla egentligen genomgår sin egen andliga resa, livet är helt enkelt ett experiment med sanningen. Sanningen är ett annat ord för vad vi tror på. Vad vi värdesätter, vad vi undviker och vad vi försöker uppnå. Allt vi är, är vår tro. Det är vår egen berättelse i vårt eget huvud, det vi kallar "tankarna". De flesta av oss är nästan konstant upptagna med att tänka, tankar på vilka vi är, vad som hänt oss, vad som kommer hända, vad vi vill ha osv. De flesta av oss är så vana att från vi vaknar på morgonen tills vi lägger oss att ständigt analysera, jämföra och bedöma.. tankarna skapar koncept om oss själva och andra, eftersom tankarna bara skapar en "berättelse" av verkligheten är den aldrig helt sann. Tankarna är en illusion, inte en enda tanke är mer sann än någon annan, bara ett perspektiv.

Vad är då sanning? Vad är då verkligt? När Yogananda fick den här frågan svarade han; "Det som aldrig förändras".. och är det inte så att allting vi känner till ständigt förändras? Hur vi tänker om oss själva och världen har ändrats många gånger under våra liv. Allt vi tror är bara tillfälligt, alla tankar kommer och går. Men det finns något som är beständigt bakom alla tankar, det finns en närvaro, en direkt upplevelse av nuet som alltid varit samma medan allt annat har förändrats. Det är den närvaron vi alltid befinner oss i, här och nu, bara blotta upplevelsen av det som är.

Att vara närvaron, är att vara i sanningen, med andra ord vara stillheten, i kärleken, i Gud. Det är den högsta medvetandet där tankarna inte längre tar över hela vår uppmärksamhet, utan vi faktiskt är helt i nuet, vi lyssnar på det sker här och nu, vi känner vår kropp och våra andetag här och nu, varje steg vi tar, varje droppe som faller, det är verkligheten. Vi observerar det som sker, vi är en närvaro som inte bestäms av vad vi tänker. Vi släpper taget om hur det måste vara, om att analysera och döma, om det förflutna och vilka vi tror vi är. Vi är oskuldsfulla, tomma, men med obegränsade möjligheter. Vi styrs inte av vår tankevärld, men till skillnad mot när vi var små barn har vi lärt oss att använda tankarna när de väl behövs på ett medvetet sätt.

Det är bara i tankarna vi skapar bilden av "jag". Vem jag är, vad jag måste uppnå osv. När vi tillåter oss att bara vara, lyssnar i enklaste stillhet.., då upplöses tankarna och utan tankarnas berättelser upplöses också vår bild om vilka vi är. Det är därför den här djupa närvaron också kallas själ, Gud, eller Nirvana i buddismen. När tankarna upplöses och vi lägger vår fulla uppmärksamhet på nuet så upplöses också alla idéer om vad vi måste vara. Tankarna är alltid upptagna med att vara "frånvarande", att tänka på nästa sak, nästa händelse, nästa stund.. tankarna är aldrig helt i frid, därför är vi heller aldrig i frid. Buddha kallade detta för lidandet (otillfredsställelse). I tankarna formas vår vilja och begär att nästan aldrig vara nöjd med den vi är och det vi har. Motmedlet kallas närvaro, meditation, bön eller vad som kommit att bli mera känt här; "mindfulness".

Den essens jag fick med mig av St. Theresa som var en kristen nunna i slutet av 1800-talet som sedan helgonförklarades, var framförallt hennes egen väg som hon kallade "den lilla vägen", helt enkelt att tillåta det som är, och att släppa sin egen vilja och stolthet, sina krav och den själviskhet som kommer från "jag-tanken" (egot). Den sanna lyckan ligger i självuppoffrandets ödmjukhet, i ärligheten, i tacksamheten, i förlåtandet och kärleken för det vi har här och nu. Att tillåta och släppa taget om hur saker måste ske enligt vad vi kräver. Uppskattning  för de små, små sakerna som vi bara passerar förbi utan att se. I de små sakerna vi dömer så snabbt utan att verkligen stanna upp. Att stanna i oskuldsfullheten, i den enkla "lilla vägen", där St. Theresa med många andra funnit den högsta lyckan.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Synden och paradiset

SYNDEN OCH PARADISET

G – U – D, Inget ord väcker väl så starka reaktioner som just detta. Alla har sina egna speciella känslor om vad det betyder för dem. Många ser ordet som rent provocerande eftersom det påminner om det förtryck, maktmissbruk och förföljelser som skett av kyrkans präster och religiösa auktoriteter. Många andra har istället Gud att tacka för mycket i sitt liv, och har en nära och vägledande relation med det gudomliga.

Jag tror inget ord heller är så missuppfattat som Gud, den allra vanligaste bilden som förekommer är att Gud skulle vara en person, ofta en man som sitter likt en kung på en tron. Den bilden är kyrkan så klart intresserad av att sprida eftersom det får människor att inte söka Gud inom oss själva och förstå deras egen gudomlighet och perfektion, istället blir vi undergivna, mindre värda, får dålig självbild och ser oss själva som ”syndiga”. Det har gjort oss till undergivna slavar åt överheten och svaga för auktoriteter.

Trots detta förtryck av människors egna andliga sökande, så har det ändå i alla tider funnits människor som fått egen klarhet och uppvaknande om vad Gud egentligen är. Gud är inget som bara finns utanför oss själva, Gud är också inom oss alla. Uppvaknandet är att inse helt och fullt att vi är av samma essens, att allting vi ser, hör, luktar, känner och uppfattar är Gud. För många är det lättare att använda andra ord som ”universell energi”, ”medvetandet” osv. Bortom vad vi kallar det, är insikten att vi alla är av samma materia och samma grundläggande energi. Det är bara i vårt eget rationella sinne som vi skapar en illusion om att världen är separerad och delad. Vi dömer världen i gott och ont, fel och rätt, bra och dåligt, låg status och hög status. Vi tänker att ”jag”, och ”min kropp” är en separerad kropp från resten av världen, och den illusionen kastar oss in i ett existentiellt lidande där vi blir helt fångade i att kategorisera, jämföra och bedöma allt vi ser.

Insikten om Gud eller som jag ser på det; insikten om ”vår sanna natur” går bortom vårt logiska och rationella sinne. Att uppleva världen på ett sätt där ingenting är utanför oss själva, vi är en del av allt och alla. Alla nyanser är skapade av samma grundfärg. Alla vågor är skapade ur samma hav. ”Tänkandet” kan jämföras med en våg som glömt bort att den själv är havet. När vi glömmer bort att vi också är havet precis som vi är vågorna så uppstår mänsklig galenskap där vi envist påstår och dömer andra vågor som om de inte vore lika mycket värda. Vi ser inte att allting bara är vatten.

När vi förstår vår sanna natur ser vi att vi är ALLA former inkluderade, bortom gott och ont, bortom bra och dåligt. Sådana uppdelningar finns bara i våra egna tankar men finns inte på ett absolut plan. Gud är en symbol för det eviga, det ouppdelade, bortom ramarna av tid och rum, logik och jämförande. Gud dömer inte, det är vi själva (vårt ego) som dömer, det är vi som inte kan förlåta, det är vi som skapar begränsar och utesluter varandra. När religiösa makthavare påstår vad som är syndigt, fel och hädelse är det inget annat än det mänskliga egot som hävdar sin rätt. Som vi alla hört är Gud alltid kärleksfull och förlåtande eftersom det återigen bara är vi själva som skuldbelägger och straffar oss själva. Om vi tror att Gud sviker oss, är det vi själva som inte kan acceptera och tillåta det som faktiskt ÄR. Saker och ting sker helt enkelt som de sker, bara vi skapar tankar om hur saker borde vara.

Varje tanke vi tänker är bara en idé, den är i slutändan aldrig sann. Vår idévärld är annorlunda från det som verkligen ÄR, här och nu i den här stunden. Den mest simpla, direkta och enkla upplevelsen av nuet, att bara lyssna, att bara vara, utan att värdera och tolka det som är. När känner in nuet och tillåter oss att slappna av helt är det som att tankarna lugnar sig. Tankarna blir mer stilla och då uppenbarar sig en mer direkt och simpel upplevelse av nuet. En metafor för detta är att när det väl slutar storma på vattnet blir det tillslut spegelblankt och först då ser vi den sanna reflektionen av vilka vi verkligen är. Det är den här direkta och sanna uppfattningen av vår natur som många väljer att kalla för olika vägar till Gud, vilka exempelvis meditation, stilla reflektion och bön kan hjälpa till med och stilla sinnet. Att hitta vägar där vi ser sanningen bortom tänkandet. Bortom våra egna berättelser om vad som är sant. När vi går bortom tankarnas ständiga brus. 

Symbolen av Gud går bortom alla olika grenar av religion och filosofi, det är bara en berättelse för att vakna upp i vårt eget sinne, att vakna upp till vad som är absolut sant, det eviga (utanför den mänskliga indelningen i tid och rum), icke-dömande, odelade och enade paradiset inom oss.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

ETT SLAG AV INSIKT

Hjärnforskaren Jill Bolte Taylor vaknade upp morgonen den 10 februari 1996, hon upplevde snabbt hur hennes vänstra hjärnhalva gradvis förlorade sin funktion när ett blodkärl brast och orsakade en stroke. Hon förlorade förmågan att gå, tala, skriva, läsa eller komma ihåg någonting ur sitt eget liv, men hon fortsatte uppleva världen genom sin oskadda högra hjärnhalva, en upplevelse av fridfull eufori och att vara ett med allt.

Se hennes otroliga TED-tal här på 18 min; My stroke of insight TED 

Jill Taylor fick från insidan beskåda hur hjärnans olika delar fungerar på helt olika sätt, den vänstra hjärnhalvan tänker som separerad, som ett filter varifrån vi analyserar, jämför, dömer, räknar ut och använder språket. Den delen sysslar med tid och rum, och med hjälp av våra minnen formar den vår identitet och uppfattning om vilka vi tror att vi är. Den ligger bakom tankar om vad som är rätt/fel, vad som bättre/sämre, och alla våra idéer vi har om hur saker borde vara.

Den högra hjärnhalvan upplever världen som enhetlig och gränslös, utan några ramar av tid och rum, utan några ramar av ”jag” och ”de andra”. Vi är livet och livet är oss, inte en separat individ från andra. Här och nu är allt som finns, inget tänkande i det förflutna eller om framtiden. Vi upplever världen bildligt och ur den direkta upplevelsen av hur saker är utan att vi tolkar eller dömer den. Jill Taylor beskriver detta som ”Nirvana”, en fridfull eufori att vara ett med allt.

Även om Jill upplevde de båda delarna så starkt och kvickt, så har vi alla upplevelsen av hur vi upplever båda hjärnhalvorna. I forskning har man visat hur vi upplever ett ökat välmående i att öka aktiviteten i höger hjärnhalva, till exempel har man sett att upprepad meditation och "mindfulness" gör detta. Jag ser själv många likheter i hur människor upplever religiös och andlig närvaro i sina liv. ”Guds närvaro” beskrivs ofta som gränslös närvaro, ett-med-allt, icke-dömande, kärlek för allt levande. Jesus, Buddha, och andra lärare har genom årtusenden beskrivit vägen till upplysningen och vägen till frälsning, vilket för mig påminner direkt om den inneboende potentialen som finns i vår högra hjärnhalva.

Det som ofta beskrivits i religion som ”satan” eller ”lidandet”, har sina rötter i vår vänstra hjärnhalva, satan översätts korrekt med motstånd. Det är alltså något vi själva gör motstånd mot och därmed lider av. När vi vägrar acceptera det som är i livet, och när vi vägrar förlåta det som nu är då skapar vi vårt get lidande, vår egen separation och isolation mot livet. Lidandet uppkommer av vår egen arrogans, av egots blinda stolthet att vi har rätt att döma. Detta dömande, rättfärdigade och jämförande är roten till den otålighet, meningslöshet och tomhet vi känner.

Den vänstra hjärnhalvans värden så som tid, rum, uträkningar, språk har kommit att dominera i våra tider, det är dessa ämnen som prioriteras i skolorna framför bild, konst, musik etc. Människor har allt mindre tid till stillhet, inre utforskande, och meditation. I vår kultur prisar vi den vänstra hjärnhalvan med sina självcentrerade och egoistiska värden. Sådant som tävlingar, konkurrens, status och makt. I egots värld är vi alltid överlägsna eller underlägsna någon, vi är i begär efter mer och mer att fylla vår självbild med. 

...Men allt detta tänkande är i ärlighetens namn en total illusion, en total distraktion, och påhittad föreställning och har ingenting att göra med här och nu. Detta tvångsmässiga tänkande för oss in i ett rastlöst sinne dag och natt, ett otillfredsställande sökande ”lidande” som Buddha beskrev det. De flesta människor upplever knappt någon vila från tänkandet. Vi tänker jämnt och ständigt och upprepar det om och om igen. Men det finns vägar att ägna midre uppmärksamhet åt tankarna, inte genom att fly dem utan att ta mer och mer tid till att vara i stunden, här och nu. Uppmärksamma dina andetag, hur kroppen känns och hur omgivning är, bara genom att observera det som sker. Att finna ro mitt i tankarnas vågor och inte låta sig sköljas bort av varje liten tanke. Vi är så långt mycket mer än vad våra tankar säger oss att vi är..

Det är stunderna av fokuserad närvaro som innehåller all mening och frid vi kan ha. Det är de små mellanrummen när vi släpper in ljuset. När vi öppnar dörren för det okända. När vi upplever världen som ett tidslöst flöde. När vi glömmer bort oss själva och vilka vi låtsas att vi är. När vi låter stunden vara allt som finns och få vara precis hur som helst. När vi förundras, när vi får ett slag av insikt. När vi bara släpper taget om allting vi borde, när vi verkligen lyssnar med alla våra sinnen och hela vår hjärna bara tystnar för en stund. Det är vad som kallats Nirvana, paradiset, himlen; det är en plats inom oss själva av frid, närvaro och kärlek. Ingen fysisk plats, ingen plats för de utvalda, utan här och nu, vår närvaro.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Sinnlig avtrubbning

DEN SINNLIGA AVTRUBBNINGEN - var tog barnasinnet vägen?

Jag har funderat över hur många vuxna människor tycks stänga av sina känslor och aldrig ens reflektera över att de faktiskt lever som om de vore robotar, eller någon slags maskin. De tycks sakna någon djupare glädje och mening med livet, det tycks som om vissa verkligen behöver en väckarklocka för att inse att livet faktiskt inte är så självklart som vi tror det är.. att det inte bara är en transportsträcka att ignorera..

Ibland undrar jag varför vi kan bli så vilsna, och var barnet tagit vägen i oss? Hur vi nu istället gömmer oss under våra ”sociala masker”; där vi anser oss veta bäst, och vi spelar våra roller duktigt för att ingen ska titta snett eller ifrågasätta vår ytliga fasad. Vi har blivit så bra på att låtsas, att vi ser det som helt naturligt att gömma undan jobbiga känslor och leva genom självlögner. Det är som om vi glömt att vi alla egentligen är nakna bakom alla våra lager av kläder..

 Det tycks vara viktigare för vuxna att låtsas; att spela spelet rätt än att göra saker verkligen för vår egen skull och för att vi älskar det. Barn har en fantastisk egenskap innan de lär sig härma de vuxnas värld, det är den spontana upptäckarglädjen, själva varandet. Att bara utforska utan att veta på förhand, utan att bestämma hur det kommer bli och kasta sig fram och tillbaks i oskuldsfullhet. Naivitet, optimism och glädje för livet är något som sakta kvävs i de vuxnas låtsasvärldar där tänkandet tar nästan all plats.

Med åldern ersätts den barnsliga naiviteten och leken, istället får den en negativ klang då det är viktigare att vara en person som vet hur det är, viktigare att vara stolt, och framförallt viktigare att tänka på varje aspekt av livet, älta samma tankar av minnen, ånger och framtidsoro. Alltid i en annan tid, än här och nu. Psykiskt är vi sällan i den faktiska stunden där vår kropp alltid är. Vi lever i våra huvud, är upptagna i våra egna draman, eller som buddha kallade det; ”maya”, illusionen.

Denna oskuldsfullhet är i sig den egentligt sanna och direkta upplevelsen av vad som faktiskt är. Att fritt sväva iväg i våra sinnen, och låta vad som kommer att komma. Nuet är oförutsägbart, det har alla nyanser och framförallt är det fullt av potential. Inget är bestämt, endast vi bestämmer hur vi närmar oss nuet. Därför är vi alla också totalt fria när vi inte längre översätter vår upplevelse av vad som är, då finner vi harmoni även i sorgen. Då tillåter vi oss själva att också känna det vi känner, och vara där vi faktiskt är. Vi ljuger inte längre, och vi slutar fly och möter det vi behöver möta. Flykten i sig är vad som gör att vi lider och finner obehag i livet, flykten är att inte möta och acceptera stunden så som den är.

Kroppen är alltid här och nu, den kan inte vara någon annanstans. Den känner när vi stressar, äter sämre, sover dåligt, ja alla känslor uppstår i kroppen. Kroppen är vårt tempel, och när vi lyssnar så lär vi också att ge kroppen de enkla verktyg den behöver för att alltid självläka på bästa sätt. Kroppen är vår avslöjare av sanningen, den ljuger aldrig, den är i direkt kontakt med verkligheten. När vi är barn är vi i naturlig kontakt med kroppen, vi hoppar, studsar, rullar.. men också detta skärmar vi av oss från då vi finner oss oftast upptagna av tänkandet, av alla koncept, av alla idéer. Detta ständiga tänkande som upptar så mycket av tiden, och gjort att vi låtit oss avtrubbas.

Avtrubbningen är ett slags skifte av fokus, den vuxne anser det vara viktigare att alltid lyssna på sina egna ”viktiga” tankar och alltid analytiskt samla på oss information och bevara den som en slags maskin. Vi låter oss tro att föreställningarna i våra huvud är mer verkliga än vad själva upplevelsen här och nu är. De flesta av oss tycks sova sig igenom livet och de vaknar sällan till. Vi gömmer oss bakom inrutade fördomar, i våra egna historier. Vi tittar genom ett fönster men går aldrig ut. Vi sitter och applåderar eller hånar åt andra men vi dansar aldrig själva. Det vågar vi inte längre för vi har låtsas för länge. Vi avundas barnens lekfullhet men glömmer snabbt bort oss i självgoda murar och stoltheten att ha en stark tillhörighet, och en välbärgad status så andra kan uppmärksamma oss.  

De vuxnas spel av lättsamt skryt, skaffa sig fördelar mot andra, ljuga, manipulera, fuska och fly in i olika tillstånd – det är till och med det ”normala spelet” för de allra flesta. Vi tycks glömma snabbt, och glömskan tar oss från vad som en gång för oss alla var självklart och sant; och det vi alla känt någon gång som barn, nämligen hur fullständigt vansinnig den vuxna världen egentligen är....

Samma insikt har också förkunnats av det andliga uppvaknandet, och av religionernas egentliga lära; att ha klarheten att se igenom hela vår skapade illusion av vilka vi tror vi är och vad som vi tror är sant.  Det är att vakna upp till den här stunden, inte förmörkad av våra egna föreställningar och tänkandet. Nuet är barnasinnet i sin natur, oskuldsfullheten, och nuet låter sig inte förenas med erfarenhet. Här och nu är vad som faktiskt ÄR, och det är PÅ RIKTIGT. Det är långt mer sant än vad våra egna tolkningar och ord någonsin kommer vara. Livet är i varandet. Det är vägens slut och början. En del kallar det kärlek, andra kallar det Gud, det är uppvaknandet, Det är "Zen", det är Nirvana, det är "tao". Allt är samma, under olika namn.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vilken är vår sanna natur?

Det har diskuterats i olika sammanhang om människans ”sanna natur”, religionen hävdar att vi tillhör GUD och vissa vetenskapsmän som till exempel Freud menar att människans natur består av djuriska instinkter som aggressivitet och sex. Synen som människan som en djurisk varelse som borde tyglas och kontrolleras av en maktelit har också varit vanligt förekommande i olika rika kretsar. Det finns tragiska exempel på hur människan har fått agera slavar, boskap eller brännas på bål och i gaskammare. Vem eller vad tillhör vi människor egentligen? Vilken är vår sanna natur?

Alla har sin åsikt om vad vi egentligen är, men de flesta i dagens moderna samhälle utgår från att de är deras personlighet, tillexempel att jag heter Jerry och är man, har en ålder och har vissa egenskaper som passar bra in på mig. En del identifierar sig med deras yrke, med deras familj eller vilken klubb man tillhör. Vi blir alltså det vi identifierar oss med. Innan vi identifierar oss så tillhör vi ingenting. Vi har därför ingen ”sann natur”, vi är fria att identifiera oss med vad som helst. Vi har både djuriska instinkter och en förmåga att vara upplysta och totalt medvetna. Goda såväl som onda osv. I varje litet ögonblick kan vi välja hur vi vill vara som människor. Därför går det inte att generalisera och säga att ”så här är mänskligheten”, ändå vill vi kategorisera och generalisera. Det finns ingen sann natur och ingenting är givet. Allting handlar om hur vi har valt att tänka. De flesta människorna tror att dem är deras personlighet och alla tankar och koncept som tillhör den.

Ordet personlighet måste förstås. Det kommer från persona, persona betyder mask. I det antika grekiska dramat brukade skådespelarna bära masker, dessa masker kallades persona – persona eftersom ljudet kom från bakom masken. Sona betyder ljud. Maskerna var uppenbara för publiken, och från maskens baksida kom ljudet fram. Från det ordet härstammar personlighet, alltså en mask vi bär. Alla personligheter är ”falska”. De är påhittade, skapade, illusioner ur en djupare essens. Verkligheten är din essens. Essensen är opåverkbar av tid och rum eller kontroll. Den finns alltid där och kommer FÖRE tankarna, FÖRE personligheten. Vi delar alla samma essens. Men det här är inte vad de flesta människorna känner, det vanligaste är att ständigt tro att man bara är sin personlighet som man skapat.

Under personligheten ”personan” (masken) är vi samma, en tomhet, en tystnad, en evighet, kalla det vad du vill. Vi är nakna eller ”tomma” men i livet tar vi efterhand på oss kläder (ett annat namn för identifikationen). När vi har tagit på oss de här kläderna börjar vi sakta växa fast i dem och glömma bort att det går att ta av dem. (vilket betyder att vi förlorar medvetenheten om dem). De här kläderna blir våra illusioner om vilka vi är. Illusioner kan naturligtvis också vara bra, precis som det inte alltid är önskvärd att vara naken utan kläder. Men när vi glömmer bort att kläderna är på låtsas blir det en trång inhägnad som känns som ett fängelse och blir fullt av mentalt lidande. Vi bör ha kläder som är lätta att ta på och ta av annars kan personligheten bli en stor barriär mot dig själv.

Många kläder tar vi på oss utan att riktigt ifrågasätta varför, vilket gör att vi kan gå runt med många plagg som vi tror att vi behöver. Det kan tillexempel vara vissa åsikter och beteenden, saker vi tror att vi måste bevisa och kunna inför andra. Spirituella metoder och psykiska behandlingsmetoder med flera andra försöker få oss personer att bli medvetna om de här kläderna. Det kan vara så att de inte längre fungerar och skapar ett stort lidande. Men för varje människa kan kläderna vara mer eller mindre obekväma, sedan glömmer vi bort att vi faktiskt inte föddes med dem överhuvudtaget. Essensen i sig är ”naken” och tom. Genom att se detta, ser vi också sanningen om allt existerande. Därifrån blir det tydligt hur vi automatiskt och omedvetet identifierar oss själva med olika roller – och sedan lurar oss själva att dessa är verkliga.

Ifrågasätt vilka kläder du går runt med. Det kräver ärlighet. Brutal ärlighet. Allt psykiskt lidande, stress och oro uppstår för att vi lurar oss själva att vår personlighet och att våra tankar är verkliga. Ju verkligare vi tror att dem är desto mer inflytande. När vi inte har någon som helst kontroll över detta är vi troligen slavar i vår egen kropp. Vi tror att tankarna är verkliga. Vi tror att kläderna är verkliga, samtidigt fruktar vi vad vi skulle vara utan vår personlighet. Vi tror att vi kommer dö om vi skulle sluta bära denna mask. Därför krävs det en storsinnad ärlighet som ser igenom alla ursäkter. Att göra detta leder i slutändan till att vi inte längre tvångsmässigt identifierar oss med tankar och känslor som vi tror är verkliga. Skillnaden är att vi alltid kan välja, istället för att tro att vi är tvingade till vissa saker. Att förstå att vi är essensen först och främst ger oss en känsla av frihet.


0 kommentarer | Skriv en kommentar