Hjärnforskaren Jill Bolte Taylor vaknade upp morgonen den 10 februari 1996, hon upplevde snabbt hur hennes vänstra hjärnhalva gradvis förlorade sin funktion när ett blodkärl brast och orsakade en stroke. Hon förlorade förmågan att gå, tala, skriva, läsa eller komma ihåg någonting ur sitt eget liv, men hon fortsatte uppleva världen genom sin oskadda högra hjärnhalva, en upplevelse av fridfull eufori och att vara ett med allt.

Se hennes otroliga TED-tal här på 18 min; My stroke of insight TED 

Jill Taylor fick från insidan beskåda hur hjärnans olika delar fungerar på helt olika sätt, den vänstra hjärnhalvan tänker som separerad, som ett filter varifrån vi analyserar, jämför, dömer, räknar ut och använder språket. Den delen sysslar med tid och rum, och med hjälp av våra minnen formar den vår identitet och uppfattning om vilka vi tror att vi är. Den ligger bakom tankar om vad som är rätt/fel, vad som bättre/sämre, och alla våra idéer vi har om hur saker borde vara.

Den högra hjärnhalvan upplever världen som enhetlig och gränslös, utan några ramar av tid och rum, utan några ramar av ”jag” och ”de andra”. Vi är livet och livet är oss, inte en separat individ från andra. Här och nu är allt som finns, inget tänkande i det förflutna eller om framtiden. Vi upplever världen bildligt och ur den direkta upplevelsen av hur saker är utan att vi tolkar eller dömer den. Jill Taylor beskriver detta som ”Nirvana”, en fridfull eufori att vara ett med allt.

Även om Jill upplevde de båda delarna så starkt och kvickt, så har vi alla upplevelsen av hur vi upplever båda hjärnhalvorna. I forskning har man visat hur vi upplever ett ökat välmående i att öka aktiviteten i höger hjärnhalva, till exempel har man sett att upprepad meditation och "mindfulness" gör detta. Jag ser själv många likheter i hur människor upplever religiös och andlig närvaro i sina liv. ”Guds närvaro” beskrivs ofta som gränslös närvaro, ett-med-allt, icke-dömande, kärlek för allt levande. Jesus, Buddha, och andra lärare har genom årtusenden beskrivit vägen till upplysningen och vägen till frälsning, vilket för mig påminner direkt om den inneboende potentialen som finns i vår högra hjärnhalva.

Det som ofta beskrivits i religion som ”satan” eller ”lidandet”, har sina rötter i vår vänstra hjärnhalva, satan översätts korrekt med motstånd. Det är alltså något vi själva gör motstånd mot och därmed lider av. När vi vägrar acceptera det som är i livet, och när vi vägrar förlåta det som nu är då skapar vi vårt get lidande, vår egen separation och isolation mot livet. Lidandet uppkommer av vår egen arrogans, av egots blinda stolthet att vi har rätt att döma. Detta dömande, rättfärdigade och jämförande är roten till den otålighet, meningslöshet och tomhet vi känner.

Den vänstra hjärnhalvans värden så som tid, rum, uträkningar, språk har kommit att dominera i våra tider, det är dessa ämnen som prioriteras i skolorna framför bild, konst, musik etc. Människor har allt mindre tid till stillhet, inre utforskande, och meditation. I vår kultur prisar vi den vänstra hjärnhalvan med sina självcentrerade och egoistiska värden. Sådant som tävlingar, konkurrens, status och makt. I egots värld är vi alltid överlägsna eller underlägsna någon, vi är i begär efter mer och mer att fylla vår självbild med. 

...Men allt detta tänkande är i ärlighetens namn en total illusion, en total distraktion, och påhittad föreställning och har ingenting att göra med här och nu. Detta tvångsmässiga tänkande för oss in i ett rastlöst sinne dag och natt, ett otillfredsställande sökande ”lidande” som Buddha beskrev det. De flesta människor upplever knappt någon vila från tänkandet. Vi tänker jämnt och ständigt och upprepar det om och om igen. Men det finns vägar att ägna midre uppmärksamhet åt tankarna, inte genom att fly dem utan att ta mer och mer tid till att vara i stunden, här och nu. Uppmärksamma dina andetag, hur kroppen känns och hur omgivning är, bara genom att observera det som sker. Att finna ro mitt i tankarnas vågor och inte låta sig sköljas bort av varje liten tanke. Vi är så långt mycket mer än vad våra tankar säger oss att vi är..

Det är stunderna av fokuserad närvaro som innehåller all mening och frid vi kan ha. Det är de små mellanrummen när vi släpper in ljuset. När vi öppnar dörren för det okända. När vi upplever världen som ett tidslöst flöde. När vi glömmer bort oss själva och vilka vi låtsas att vi är. När vi låter stunden vara allt som finns och få vara precis hur som helst. När vi förundras, när vi får ett slag av insikt. När vi bara släpper taget om allting vi borde, när vi verkligen lyssnar med alla våra sinnen och hela vår hjärna bara tystnar för en stund. Det är vad som kallats Nirvana, paradiset, himlen; det är en plats inom oss själva av frid, närvaro och kärlek. Ingen fysisk plats, ingen plats för de utvalda, utan här och nu, vår närvaro.