Om

Den här bloggen är en utgångspunkt för mina projekt. Jag kommer dela med mig av min inspiration och tankar runt olika saker. Har under många år nu skrivit artiklar/böcker om olika ämnen för att utveckla mig själv och sprida mina idéer, här kommer en del publiceras för läsning!
 
Ämnena innefattar hälsa, mat, reflektion, ifrågasättande av normen, psykologi och religion/andlighet. Frågor och tips om att stärka sin kropp, sin hälsa, sin integritet och sitt psyke.

Presentation

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg taggade med paradiset

Tillbaka till bloggens startsida

Synden och paradiset

SYNDEN OCH PARADISET

G – U – D, Inget ord väcker väl så starka reaktioner som just detta. Alla har sina egna speciella känslor om vad det betyder för dem. Många ser ordet som rent provocerande eftersom det påminner om det förtryck, maktmissbruk och förföljelser som skett av kyrkans präster och religiösa auktoriteter. Många andra har istället Gud att tacka för mycket i sitt liv, och har en nära och vägledande relation med det gudomliga.

Jag tror inget ord heller är så missuppfattat som Gud, den allra vanligaste bilden som förekommer är att Gud skulle vara en person, ofta en man som sitter likt en kung på en tron. Den bilden är kyrkan så klart intresserad av att sprida eftersom det får människor att inte söka Gud inom oss själva och förstå deras egen gudomlighet och perfektion, istället blir vi undergivna, mindre värda, får dålig självbild och ser oss själva som ”syndiga”. Det har gjort oss till undergivna slavar åt överheten och svaga för auktoriteter.

Trots detta förtryck av människors egna andliga sökande, så har det ändå i alla tider funnits människor som fått egen klarhet och uppvaknande om vad Gud egentligen är. Gud är inget som bara finns utanför oss själva, Gud är också inom oss alla. Uppvaknandet är att inse helt och fullt att vi är av samma essens, att allting vi ser, hör, luktar, känner och uppfattar är Gud. För många är det lättare att använda andra ord som ”universell energi”, ”medvetandet” osv. Bortom vad vi kallar det, är insikten att vi alla är av samma materia och samma grundläggande energi. Det är bara i vårt eget rationella sinne som vi skapar en illusion om att världen är separerad och delad. Vi dömer världen i gott och ont, fel och rätt, bra och dåligt, låg status och hög status. Vi tänker att ”jag”, och ”min kropp” är en separerad kropp från resten av världen, och den illusionen kastar oss in i ett existentiellt lidande där vi blir helt fångade i att kategorisera, jämföra och bedöma allt vi ser.

Insikten om Gud eller som jag ser på det; insikten om ”vår sanna natur” går bortom vårt logiska och rationella sinne. Att uppleva världen på ett sätt där ingenting är utanför oss själva, vi är en del av allt och alla. Alla nyanser är skapade av samma grundfärg. Alla vågor är skapade ur samma hav. ”Tänkandet” kan jämföras med en våg som glömt bort att den själv är havet. När vi glömmer bort att vi också är havet precis som vi är vågorna så uppstår mänsklig galenskap där vi envist påstår och dömer andra vågor som om de inte vore lika mycket värda. Vi ser inte att allting bara är vatten.

När vi förstår vår sanna natur ser vi att vi är ALLA former inkluderade, bortom gott och ont, bortom bra och dåligt. Sådana uppdelningar finns bara i våra egna tankar men finns inte på ett absolut plan. Gud är en symbol för det eviga, det ouppdelade, bortom ramarna av tid och rum, logik och jämförande. Gud dömer inte, det är vi själva (vårt ego) som dömer, det är vi som inte kan förlåta, det är vi som skapar begränsar och utesluter varandra. När religiösa makthavare påstår vad som är syndigt, fel och hädelse är det inget annat än det mänskliga egot som hävdar sin rätt. Som vi alla hört är Gud alltid kärleksfull och förlåtande eftersom det återigen bara är vi själva som skuldbelägger och straffar oss själva. Om vi tror att Gud sviker oss, är det vi själva som inte kan acceptera och tillåta det som faktiskt ÄR. Saker och ting sker helt enkelt som de sker, bara vi skapar tankar om hur saker borde vara.

Varje tanke vi tänker är bara en idé, den är i slutändan aldrig sann. Vår idévärld är annorlunda från det som verkligen ÄR, här och nu i den här stunden. Den mest simpla, direkta och enkla upplevelsen av nuet, att bara lyssna, att bara vara, utan att värdera och tolka det som är. När känner in nuet och tillåter oss att slappna av helt är det som att tankarna lugnar sig. Tankarna blir mer stilla och då uppenbarar sig en mer direkt och simpel upplevelse av nuet. En metafor för detta är att när det väl slutar storma på vattnet blir det tillslut spegelblankt och först då ser vi den sanna reflektionen av vilka vi verkligen är. Det är den här direkta och sanna uppfattningen av vår natur som många väljer att kalla för olika vägar till Gud, vilka exempelvis meditation, stilla reflektion och bön kan hjälpa till med och stilla sinnet. Att hitta vägar där vi ser sanningen bortom tänkandet. Bortom våra egna berättelser om vad som är sant. När vi går bortom tankarnas ständiga brus. 

Symbolen av Gud går bortom alla olika grenar av religion och filosofi, det är bara en berättelse för att vakna upp i vårt eget sinne, att vakna upp till vad som är absolut sant, det eviga (utanför den mänskliga indelningen i tid och rum), icke-dömande, odelade och enade paradiset inom oss.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det mänskliga traumat - Del 2 av 2

DEL 2

 

Schopenhauer säger också att det största lidandet vi människor skapar är att bry oss om vad andra tycker om oss. Det får oss att skapa en massa onödiga behov som vi måste uppfylla för att vara lyckliga. Han jämför oss med ett mer primitivt djur som inte lider av allt detta, då det i slutändan inte är svårare än att uppfylla basbehoven för att leva. Fast människan skulle inte klara av att hålla livet så enkelt, vi tänker och reflekterar över livet vilket också på ett sätt blir vår plåga eftersom tristessen infinner sig. Det är därför han också menar att vi faktiskt behöver lidandet, precis som kroppens muskler behöver gravitationens motvikt för att ens existera. Utan lidandet tänker sig Schopenhauer att människan skulle bli galna av arrogans, eller antingen dö av uttråkighet, starta krig eller hänga sig själva.. detta eftersom all form av lycka och glädje bara är en konsekvens av att lidandet upphör. Så lyckan är egentligen bara en känsla av befrielse, och skulle inte existera utan olyckan/lidandet. De är så att säga i balans, han använder en metafor om hur båten blir stabil av lasten.

Där kan jag hålla med på många sätt, vi kan helt enkelt inte ha ett "himmelskt paradis" med bara lyckliga varelser och evigt liv, det är på ett sätt att ljuga om livet som hela tiden är i förändring och innehåller allt mellan liv och död, lycka och olycka.. Och att paradiset faktiskt innehåller alla aspekter av livet och vi utvecklas som människor av lidandet. Paradiset är så att säga en metafor för att bjuda in och tillåta alla känslor av livet utan att stänga ute dem. För när vi försöker fly från våra känslor skapar vi helt enkelt "det mentala helvetet". Så det är enligt mig bättre att vara ärlig här och nu med vår egen upplevelse än att hela tiden fly till nästa sak, nästa resa och nästa kick i livet. Paradiset är inte runt hörnet, eller i himlen, det är här och nu. Vart annars? Inte behöver detta alls vara en pessimistisk syn, snarare än stor befrielse att ärligt möta det som är och finna en större acceptans och kärlek för livet.

 


Schopenhauer har också sina tankar om att livet helt enkelt är en olycka och ett misstag som också kan jämföras med kristendomens syn på att vi föds i synd. Han särskiljer sig inte från den kristna tanken, utan påstår sig istället ha "den enda rätta kristna filosofin". Han säger att det finns inget mer säkert än "the grevious sin of the world has produced the grievous suffering of the worls" (synden skapar lidandet). Med synden menar han att vi måste inse att världen är som ett fängelse, tankar han också hittar bland de gamla grekiska filosoferna, i brahmanismen och buddismen. Han menar vidare att en person måste vända världen ryggen, och att förnekandet av livet är vägen till frihet. Det tycks låta väldigt negativt, eller?

Men för mig behöver det inte vara direkt negativt, jag har någon form av samma föreställning.. vi behöver vakna upp till att vi skapar världen helt i våra egna huvud. Vi blir omedvetet fångade av rädslor, oro och problem så som vi blir fångade av drömmarna på natten. Alla tankar är totalt påhittade, och därmed "illusioner" (som jag själv väljer att kalla det, istället för "fängelse").. och i slutändan utgår allting från en slags tomhet där allting vi tror på sedan programmeras in och blir vår världsbild, med våra subjektiva tankar och föreställningar. Och beroende på hur medvetna vi är om våra känslor och tankar blir till vår frihet eller vårt fängelse. För att se detta klart och tydligt behöver vi någon form av kontemplation, där vi faktiskt "vänder livet ryggen".. i den mening att vi är beredda att lämna allt det givna, och självklara.. våra inkörda vanor och mönster.

För mig handlar det om att gå igenom denna fas och sedan återvända och välkomna livet så ärligt och medvetet vi bara kan. En del filosofer, som Schopenhauer och Cirion tycks inte finna vägen tillbaka till ett fritt och öppet sinne. Man kan ha förhoppningar, drömmar och framtidstro utan att för den delen låta sig krossas av besvikelser och tvivel. Tricket är att inte ta det på fullt allvar och hålla ett mer öppet sinne till förändringar och motgångar.. Medvetenhet om oss själva är friheten.



0 kommentarer | Skriv en kommentar