NÄRVARON INOM OSS

Jag har under den senaste tiden läst några självbiografier som jag har uppskattat att läsa och skulle vilja dela med mig lite tankar om detta. Böckerna jag har läst är Gandhis självbiografi; "Mitt experiment med sanningen", Yoganandas; "Autobiography of a Yogi" och nu senast St. Theresa of Lisieux; "The story of a soul". Det jag uppskattar så mycket i självbiografier är att få följa deras egen resa i livet, när de delar med sig av sina tankar och de svårigheter de möter på vägen. Man kan säga att alla de här personerna följde en andlig väg, eller vad en del skulle kalla "Gud". De vägleds av ett högre medvetande och en stark strävan efter sanningen.

Det jag bär med mig är att alla egentligen genomgår sin egen andliga resa, livet är helt enkelt ett experiment med sanningen. Sanningen är ett annat ord för vad vi tror på. Vad vi värdesätter, vad vi undviker och vad vi försöker uppnå. Allt vi är, är vår tro. Det är vår egen berättelse i vårt eget huvud, det vi kallar "tankarna". De flesta av oss är nästan konstant upptagna med att tänka, tankar på vilka vi är, vad som hänt oss, vad som kommer hända, vad vi vill ha osv. De flesta av oss är så vana att från vi vaknar på morgonen tills vi lägger oss att ständigt analysera, jämföra och bedöma.. tankarna skapar koncept om oss själva och andra, eftersom tankarna bara skapar en "berättelse" av verkligheten är den aldrig helt sann. Tankarna är en illusion, inte en enda tanke är mer sann än någon annan, bara ett perspektiv.

Vad är då sanning? Vad är då verkligt? När Yogananda fick den här frågan svarade han; "Det som aldrig förändras".. och är det inte så att allting vi känner till ständigt förändras? Hur vi tänker om oss själva och världen har ändrats många gånger under våra liv. Allt vi tror är bara tillfälligt, alla tankar kommer och går. Men det finns något som är beständigt bakom alla tankar, det finns en närvaro, en direkt upplevelse av nuet som alltid varit samma medan allt annat har förändrats. Det är den närvaron vi alltid befinner oss i, här och nu, bara blotta upplevelsen av det som är.

Att vara närvaron, är att vara i sanningen, med andra ord vara stillheten, i kärleken, i Gud. Det är den högsta medvetandet där tankarna inte längre tar över hela vår uppmärksamhet, utan vi faktiskt är helt i nuet, vi lyssnar på det sker här och nu, vi känner vår kropp och våra andetag här och nu, varje steg vi tar, varje droppe som faller, det är verkligheten. Vi observerar det som sker, vi är en närvaro som inte bestäms av vad vi tänker. Vi släpper taget om hur det måste vara, om att analysera och döma, om det förflutna och vilka vi tror vi är. Vi är oskuldsfulla, tomma, men med obegränsade möjligheter. Vi styrs inte av vår tankevärld, men till skillnad mot när vi var små barn har vi lärt oss att använda tankarna när de väl behövs på ett medvetet sätt.

Det är bara i tankarna vi skapar bilden av "jag". Vem jag är, vad jag måste uppnå osv. När vi tillåter oss att bara vara, lyssnar i enklaste stillhet.., då upplöses tankarna och utan tankarnas berättelser upplöses också vår bild om vilka vi är. Det är därför den här djupa närvaron också kallas själ, Gud, eller Nirvana i buddismen. När tankarna upplöses och vi lägger vår fulla uppmärksamhet på nuet så upplöses också alla idéer om vad vi måste vara. Tankarna är alltid upptagna med att vara "frånvarande", att tänka på nästa sak, nästa händelse, nästa stund.. tankarna är aldrig helt i frid, därför är vi heller aldrig i frid. Buddha kallade detta för lidandet (otillfredsställelse). I tankarna formas vår vilja och begär att nästan aldrig vara nöjd med den vi är och det vi har. Motmedlet kallas närvaro, meditation, bön eller vad som kommit att bli mera känt här; "mindfulness".

Den essens jag fick med mig av St. Theresa som var en kristen nunna i slutet av 1800-talet som sedan helgonförklarades, var framförallt hennes egen väg som hon kallade "den lilla vägen", helt enkelt att tillåta det som är, och att släppa sin egen vilja och stolthet, sina krav och den själviskhet som kommer från "jag-tanken" (egot). Den sanna lyckan ligger i självuppoffrandets ödmjukhet, i ärligheten, i tacksamheten, i förlåtandet och kärleken för det vi har här och nu. Att tillåta och släppa taget om hur saker måste ske enligt vad vi kräver. Uppskattning  för de små, små sakerna som vi bara passerar förbi utan att se. I de små sakerna vi dömer så snabbt utan att verkligen stanna upp. Att stanna i oskuldsfullheten, i den enkla "lilla vägen", där St. Theresa med många andra funnit den högsta lyckan.